En underbar söndag!

Solen skiner, skogen väntar. Mitra är glad och korgarna gapar tomma. Tre timmar och kont och korg är full av trattkantareller.

Majsplättar med stekta kantareller, färsk spenat och purjolök blev en utsökt lunch-middag. Gud va gott det är med god mat!

Jag har nog alltid gillat mat och att laga mat. Jag har, likt min pappa, ett otroligt starkt smak- och luktsinne. Begåvad med eller?  Det har många gånger varit ett hinder för mig. Jag minns när jag i ungdomen åkte med mina kompisar till Åland och på båten skulle njuta av det fantastiska smörgåsbordet. Det gick inte! Det kan fortfarande vara så på de lika fantastiska julborden som de flesta längtar efter. Jag känner redan innan jag närmar mig läckerheterna vad jag måste avstå från. Det är tur att det finns marängsviss!!

Det händer att jag talar om att det är något fel med maten. En gång, på en salladsbar, blev jag positivt bemött. De kunde efter ett kortare samtal tillstå att salladen var gammal och tackade för att jag sa till. Vi hade tänkt kasta den men vi trodde att den var ok.

Men för det mesta är jag tyst.

Jag vill inte att folk ska tycka att jag är för mer än andra och en sån där trist besserwisser. Jag är inte bekväm i den klagande rollen men jag tror att det trots allt är bättre om jag är den jag är och säger det jag tycker på ett ödmjukt sätt. Jag ska träna på det, att vara sann mot mig själv…

Men de finns de som uppskattar min kunskap och låter mig välja restaurang eller avgöra om resterna går att använda.  Men det är de som känner mig och som vet att jag inte är en trist besserwisser!

Hoppas jag…

Vilket fantastiskt vackert kort, och vilken härlig affirmation dagen bjuder mig på.

Åter igen, nere vid rönnen, reagerar jag på orden inom mig.

Vad betyder det egentligen? Att jag bär mirakler inom mig? Var finns de gömda? I hjärtat? I hjärnan? Var? Vart lyssnar jag? Hur tar jag fram dem?

Hur kan jag vara säker på att det inte är andras känslor och tankar som jag plockar upp och som jag tror är mina egna? Va bär jag på för mirakler? Använder jag inte min fulla potential? Vad finns där inne?

Kan universum hjälpa mig att ta fram dem? Är det inte bättre att ta emot budskapen genom mina högre energicentra? Eller är det bara så enkelt som att det handlar om att leva mitt liv?

I dag är jag fokuserad på att känna inåt och välkomna allt som kommer i min väg. Det gäller att verkligen bara vara mig själv.

Vad kan egentligen hända? Det är ju bara ett enkelt val… och jag har valt väg. Den absolut roligaste vägen! Livet är ett mirakel, både utanför och inuti…  / Susanne

Det finns bara två sätt att leva sitt liv.

Som om ingenting är ett mirakel,

eller som allting är ett mirakel

Albert Einstein

Jag såg aldrig mina föräldrar läsa böcker.

Det är konstigt med tanke på att jag är sprungen ur en författarsläkt. Nog fanns det böcker i den prudentliga bokhyllan, inbundna, alla ljusgrå eller bruna. De var nog mest till prydnad, vad jag tror.

Som litet barn var böcker något man skulle vara försiktig med. Det var inget för små smutsiga barnahänder. Till jul fick min syster Kerstin och jag sagoböckerna Min Skattkammare av mormor som efter tio jular blev ett komplett verk, vad jag kan minnas. Mamma läste den för oss, tror jag.

Pappa valde att berätta egna sagor vid sängkanten. Det var alltid något speciellt och spännande när han kom. Vi ville alltid att sagorna skulle vara mycket längre.

Som skolbarn lånade jag böcker i skolbiblioteket. Varje gång fick jag en stämpel i mitt kort. Jag fick många stämplar men böckerna förblev olästa. Tur att skolan arbetar på ett helt annat sätt idag när det gäller lusten till läsning. För min del var det lusten till kategorisering och systematisering. Jag lekte ofta bibliotek hemma och hade kartotek och listor över titlar och många, många fina stämplar. Oj, va kul det va!

Som tonåring tyckte jag mest att böcker var ett slöseri med tiden. Jag blev riktigt arg när någon försökte få mig på andra tankar.

Som vuxen, efter studier, facklitteratur samt psykologiska fallstudier, bestämde jag mig för att börja läsa skönlitteratur. Jag gick med i min första bokklubb 1974. Min första bok var tunn, billig och helt obegriplig för mig. Marianas kniv. Det tog ett bra tag till innan jag ramlade på Tidvattnets furste som jag läste med stor frenesi. Där fanns både det psykologiska och det bildsköna i ett och samma paket.

Som vuxen plus kan jag inte leva en dag utan böcker! Jag läser, lånar och köper ofta och mycket. Böcker ger mig tankar, reflektioner och ett fantastiskt sällskap. Hur kunde det bli så?  Måste vara arvet!!!

För mig är det viktigt att mata min hjärna med vackra bilder, kärleksfulla, filosofiska och andliga tankar. Jag varvar olika genrer och får en härlig blandning av allt.

Vissa böcker går att läsa om och om igen...

...som boken Personlig kraft genom medvetenhet av Sanaya Roman.

Jag älskar att plocka svamp!

Då kryper det lilla barnet fram och munnen går på mig och alla tankar görs hörbara. Jag tjuter av glädje när svamparna visar sig i mossan mellan solstrålarna.

Jag funderar om jag skulle tjuta på samma sätt om jag var ensam i skogen? Eller är det när vi är tillsammans som tankarna så lätt formuleras? Vissa människor är så otroligt härliga att umgås med. De där som bara tillåter och accepterar mig precis som jag är, utan pekpinnar, gester eller miner som talar om något annat. Jag känner mig så tacksam.

Du är annorlunda, på ett underbart sätt

Du låter mig glädjas av mossans undangömda skatt

Var här, stanna när

skrattet klingar

påsen fylls

full

av mirakel

Du är annorlunda, på ett underbart sätt

Du låter mig finnas precis som jag är

att minnas när snöns kristaller täcker

Blunda nu, var där

magen fylls

full

av mirakel

Susanne

Jag tog mig förbi rönnen. Det är ungefår vid rönnen affirmationens inverkan visar sig. Inga konstiga förnimmelser... Är jag harmonisk och fri?

Rönnens visdom är "Jag ser mitt liv och allt som skett klart och tydligt. Jag ser vad jag ser. Jag ser vad jag får tillbaka". Livets lärdom är lätt att förstå.

Vilken underbar dag! Solen skiner och himlen är blå. Jag var på en föreläsning i går om naturens apotek och skafferi. Vilken man! Han gick snabbt igenom att vi kan äta 230 växter i vår natur. Tomas Skogstjärn från Ljustal.

www.tomas.skogstjarn.dinstudio.se

 Rönnens blad, med smak av mandel, kan torkas till te och lindrar nervösa magar. Den gul vita renlaven är en medicinalväxt som passar perfekt att göra hudsalva av.  När han kom till älgörten log jag lite för mig själv. Jag visste det!!! Jag har till och med en flaska "Ålgörtssaft" i kylskåpet som jag smakat och njutit av. Tack Annelise!

Och av rölleka kan man göra både te och hudsalva samt ett perfekt myggmedel, fri från kemikalier och gifter. Vilket apotek! Vi bjöds på te av tall, gran, ljung, kråkbär och lingon. Det smakade MERA!

Ut i skogen, vetja!

Det är alltid så spännande…

Jag vet aldrig vilken affirmation som ska följa mig på min väg genom dagen. Idag lät det så här:

Jag är värd all kärlek.

Klart jag är! Kunde det inte bli något svårare? Något som ger mig en större utmaning? Jag vill växa snabbare! Och, varför ska det alltid handla om kärlek?

Åter igen, nere i backen, några minuter från arbetet kom känslan smygande. Ett molande, tryckande la sig som en klump över hjärtat och jag får budskapet som ett klubbslag.

”Du ska inte tro att du är något”, Jantelagen 1933 av Aksel Sandemose.

Tänk att dessa ord kan aktivera en sådan smärta. Hur många är vi inte som programmerats med denna livsfilosofi? Hur kunde den mannen få en sådan stor genomslagskraft? Vad var rädslan bakom hans devis?

Hans son, Jörgen Sandemose, skriver i DN 2004 om sin pappa som et notoriskt fyllo, ansvarslös egoist och habituell lögnare. Han skriver vidare om faderns elitism, hans förakt för massan och närheten till fascismen, hans pedofila, homosexuella och incestuösa tendenser samt hans kvinnohat. Kan det bli värre? Var fanns kärleken i hans liv?

http://www.dn.se/kultur-noje/en-son-korsar-sin-faders-spar-1.308698

Nu är det dags att skapa nya vägar, korsa nya spår där kärlek råder till människan och till mig själv. När jag är fylld av ljus och kärlek transformeras min rädsla och jag fyller mitt tomrum med kärlek. Mitt hjärtas smärta väntar på kärlek.

Jag fyller mitt tomrum med kärlek och håller mitt hjärta öppet.

Jag är värd all kärlek

Tack!

Vilken fröjd att åter få njuta av smakfulla svenska äpplen.

Där jag växte upp fanns det äpplen i överflöd. Jag förstod då inte hur rika vi var. Vi åt äpplen ända in i januari. Till jul smyckade vi en ljusstake med äpplen och på nyårsdagen kom mamma in och väckte oss med ett äpple som vi absolut skulle åtminstone ta ett bett av på det nya året. Vi åt äppel-sockerkaka, drack hemgjord vinbärssaft och hade alltid äppelmos till passande mat.

Det var Gyllenkroks astrakan som hade kort hållbarhet. Sen kom Signe Tillisch, Cox Pomona, Rossvik, Oranier och Södermanlands landskapsäpple Åkerö.

Kerstin och jag trivdes bäst i Gyllenkroks astrakanen. Vi hade varsin klyka där vi tillbringade mycket tid. Vi lekte, skickade meddelande till varandra med hjälp av en linbana med en tändsticksask som korg.  Oranieträdet var stort och svårklättrat. Jag ramlade en gång ordentligt och tappade andan. Efter det höll jag mig till det lite lägre träden. Men…jag klättrade upp i den stora granen i lekparken. Högt uppe i dess topp svajade det mycket, men jag kom högst av alla!

Jag plockade Oranierna första veckan i oktober. De tålde kylan rätt bra så vi försökte dra ut på plockningen så mycket som möjligt. Vi förvarade äpplena i korgar insvepta i granris och tidningspapper. När kylan blev för stark flyttade vi dem till matkällaren.

Nu saknar jag resan till Östertälje i oktober och hoppas att de nya ägarna tar väl hand om trädgårdens skatt.

Jag betalar 22:90 för svenska äpplen trots att de Argentinska kostar 16:90.

Jag blundar, andas in doften och minner mig tillbaka till min barndoms trädgård.

Med lätta steg tar jag väskan, pussar mina djur, låser dörren och börjar morgonpromenaden till arbetet.

Vilken tur att jag fick en sån lätt affirmation i dag.

Men väl nere i den branta backen dyker bilden av ”henne” upp. Ska jag alltså välja kärlek även i mötet med ”henne”? En obehaglig känsla infinner sig och jag undrar var de lätta stegen tar vägen?

Ska jag alltså välja kärlek i alla möten?

OK, har jag gett mig in i leken får jag leken tåla!

Och mycket riktigt, vid lunchen hamnar jag bredvid ”henne”. Den person jag undviker för att inte dras med och ned i hennes negativa energier. Nu gäller det att träna! Att leka!

Jag möter henne med omtanke och ställer lugnt kärleksfulla frågor. Jag håller kvar mina kärleksfulla energier och tankar. Det händer något i mig och jag får ett känslosvall inom mig. Hon möter min blick och ler, musklerna slappnar av och hon är tyst för ett ögonblick. Luften vibrerar.

Det är en magisk känsla att välja kärlek. Jag riktigt längtar till nästa träningstillfälle! Jag ger och jag får tusenfalt tillbaka.

Jag lyckades lämna dömandet och kunde befria mig från hennes negativa energier. Jag kunde se hennes kvaliteter som jag inte tycker om och kunde se vad dessa tjänar henne i hennes liv.

Jag kunde möta henne i kärlek.

 Jag väljer kärlek.

Tack för dagens lärdom och upplevelse.