Min allra viktigaste uppgift här på jorden är att vara den jag är.

Det låter väldigt enkelt men har för mig varit svårt genom åren. Jag vill göra det jag vill oavsett vad du gör. Jag vill tänka mina tankar oavsett vilka tankar du tänker. Kanske blir de desamma som dina, men bara de känns rätt för mig. Att följa min sanning eller följa din? Det handlar om hur stark min vilja är, min vilja av att vara mig själv.

Men längtan efter kärlek och samhörighet och viljan att leva i en kärnfamilj, med en pappa till mina barn, gjorde mig alltmer okänslig inför mitt eget jag. Mina behov la jag åt sidan. Tillslut knackade min egen sanning på och jag kunde känna och uttala mina känslor. Jag lämnade efter 18 år den man jag älskade.

Men genom att gå min egen väg och sträva efter att leva såsom den jag vill vara, väcks rädslan att bli kritiserad, utstött ur gemenskapen, lämnad kvar åt vargarna. Jag tar det bra, men jag längtar efter en större samhörighet med människor.

Jag vill inte tillbringa mitt liv framför TV:n varje kväll. Jag vill välja min fritid med dess innehåll. Jag kan göra som barnen på dagis, spela att de sett alla program som de andra kompisarna har sett för att vara en i gänget, eller så kan jag säga att jag inte sett programmet. Jag kan välja…

Jag följer inte mallen alla gånger. Jag döljer mitt innersta. Jag tystnar och spelar ett spel. Ibland funderar jag på vilken stad som är min. Hinner jag söka den? I vilken stad kan jag lättare vara den jag är? Med vilka människor kan jag vara jag? I denna mörka årstid gömmer vi oss nog alla lite till mans, men jag vill inte det!

Jag vill möta människor på ett djupare plan, ställa andra frågor än de vanliga, ofarliga, ytliga. Jag har ibland blivit kritiserad över att jag ställer så många frågor. Jag har tystnat. Kanske den nyfikenheten tystades redan som fyraåring då mina frågor sprutade och sprudlade ur mig. Genom alla dessa frågor ökar kunskapen om mig själv.

Jag vill veta vad du tänker, hur du menar, hur du lever ditt liv, hur du hanterar konflikter, oro, rädslor, ångest, avundsjuka och kärlek. Det är kunskap för mig, livskunskap.

Jag vill inte döma, inte tolka eller förvanska dina svar. Jag vill bara bli berörd. Jag vill lära känna mig själv mer och mer. Jag vill lyssna på andras världar. Min pappa gick i bibelsamtal på äldre dar. Han tyckte det var trevligt att samtala om livet, sa han. Jag vill också tillhöra grupper där man kommunicerar något, läser en bok som man sedan diskuterar och där det inte finns en redan etablerad sanning. Min sanning är min och din är din…

Jag vill vara sann mot mig själv så mycket jag någonsin kan. Det är min livsuppgift.

En morgonpromenad i mörkret med min hund. Jag tappar min ena handske och undrar var?

Jag minns den gång vi skulle bestiga Kebnekaise. Blåsigt, kallt och stenig terräng. Mitra var med, iklädd ”stövlar”. Det var nödvändigt för att skydda hennes trampdynor som skulle slitas hårt på alla dessa otympliga, förfärliga och vassa stenar upp mot Kebnekaises topp.

Helt plötsligt upptäcker vi att hon tappat en ”stövel”. Var vi en såg var det sten, sten och åter sten. Vi började leta där vi trodde att vi hade gått men insåg snart att detta var helt omöjligt för oss. Kanske kunde Mitra hitta sin stövel?  Vi uppmanade henne att söka och släppte henne lös. Med svansen i vädret och nosen i backen for hon iväg åt fel håll, trodde vi. Hon nosade och nosade och tillslut plockade hon mellan stenarna upp sin trofé, tog den i munnen och kom lyckligt springande mot oss. Vilken hund! Vilket luktsinne!

Självklart hittade hon min handske i mörkret.

Vilket sinne är mitt starkaste? Vilket är ditt? Hur mycket kan vi utveckla våra sinnen? Hur mycket spelar viljan in och tron på att vi kan? Vi använde synen för att leta efter ”stöveln”. Vilket annat sinne hade vi att tillgå? Hur mycket använder vi oss av vår intuition, eller hur ofta lyssnar vi inåt och låter vårt hjärta tala? Tänk om mer kunskap kommer från hjärtat än vi anar! Nja, kanske inte i fallet med ”stöveln”, men ändå…

Det vi ser, det ser vi och det vi inte ser det finns inte, eller? Det vi förstår med vårt intellekt, våra hjärnor det är riktigt, allt annat är humbug, eller?

Jag har ett utvecklat smaksinne. Varför? Är det för att jag vill njuta av livets godhet i varje sekund, i varje tugga? Jag har också en god intuition.

Jag vill njuta av livet, i varje sekund, i varje tugga, i varje andetag.

I kväll blir det god ost med kex och ett glas rött till. Jag tror Mitra ska få ett grisöra, väl gömt så hon får söka länge innan hon kan njuta av det goda. Det är ju fredagskväll även för henne!

På tåget hem hamnade jag bredvid en stor kvinna som tog upp en tredjedel av min plats. Jag blev så himla irriterad och riktigt otrevlig i mina tankar. Hur i hela friden kan man bara vara så där himla stor, och dessutom inkräkta på mitt territorium? Hon pratade i telefonen med sina barnbarn och alla andra nära och kära hela tiden. Hur i hela fridens namn har hon råd att prata så där länge i sin mobil? Luktade hon inte också?

Nu mådde jag riktigt dåligt. Det slog mig att jag skulle byta tankar. Jag ville fokusera på något positivt hos denna kvinna istället för att sitta där och irritera mig över hennes förmåga att bre ut sig på så många sätt.

Det blev kallare i kupén, vilket det alltid blir när jag åker tåg från Stockholm till Sundsvall. Kvinnan satte på sig sin kappa och jag fick tillfälle att möta hennes blick och säga att det var kallt. Hon svarade mig med ett litet leende. Nu blev det lite mer plats för mig eftersom kappan som tidigare också tagit plats nu minskade i omfång. Kappan värmde mig och jag var glad över att jag slapp sitta vid det kalla dragiga fönstret.

Jag förstod på hennes samtal att hon hade det jobbigt med packningen och var orolig över att de som skulle möta henne inte var där när hon behövde bärhjälp. Väl framme i Hudiksvall gick hon mot utgången. Jag reste mig strax innan tåget anlände stationen och gick fram till henne och frågade om jag kunde hjälpa henne med bagaget. Hon tackade men sa nej. Hon såg nästan lite chockad ut. Jag sa något mer och gick sedan och satte mig, men denna gång med en glädje i kroppen.  Det kom en annan resenär som hört vårt samtal och som också skulle gå av vid samma station. Hon sa till kvinnan att du borde ha tackat ja för det är inte alltid man får ett sådant vänligt erbjudande. Hon hjälpte henne av tåget.

Jag kände mig nöjd med mig själv. Mitt sätt att välja hur jag skulle både tänka och uppföra mig förändrade min resa till något mycket lättare och roligare.

Jag valde och jag är tacksam över att jag kan förändra mitt välbefinnande både för mig själv och andra med mina tankar och med mitt beteende.

På fredag är det begravning i S: t Ragnhilds kyrka i Östertälje.

Jag ska ta farväl av dig, min älskade pappa. Din kropp ligger i kistan men din själ har redan lämnat kroppen. Jag hoppas att du finns med oss denna dag och gläds åt att vi alla kära finns tillsammans. Vi bestämde ditt älsklingsbakverk, wienerbröd, till minnesstunden. Det gör mig ont att veta att du inte kan smaska och smula i dig ett eget. Jag ska smula för dig, pappa.

Jag kommer att fortsätta att baka de tyska pepparkakorna, efter Greta Gottfrids recept. Så länge jag kan minnas har de alltid funnits. Egentligen är kakorna alldeles för hårda och söta men med smör och edamerost är de perfekta så här i juletid. Minns du när du bet av en tand när du skulle njuta av den nygräddade pepparkakan! Jag ska sätta degen nu så jag kan baka ut dem om en vecka, precis som du gjorde.

Julen var din älsklingshögtid, så är även min. Jag kommer att sända många varma tankar till dig under denna jul och givetvis sjunga många av dina underbara snapsvisor på julafton!

Du får gärna sjunga med. Hur många var det nu vi klarade av, minst 24 i alla fall?

Du finns för alltid med mig och jag hoppas att du gläds åt alla fina minnen du lämnat kvar hos mig. Jag vill att du ska ha det bra nu.

Vi möts på fredag!

Din dotter.

Prästen sa att nu är det du som är taket.

Är det en orsak till att sorgen är större? Om man nu kan mäta en sorg? Att vi kommer närmare vår egen död?

Jag känner inte så. Dessutom finns det ett stort stöd ovanför taket.

Jag saknar en person som funnits i hela mitt liv.  För mig är det det som gör att saknaden är stor. En person som stod mig känslomässigt nära.

Jag tror också att sorgen kan vara stor även om man är ung och förhoppningsvis har långt kvar till döden. Detta är ett ämne som egentligen inte ska diskuteras. Det finns ingen vinnare, ingen som har det rätta svaret. Ingen som är klok nog att sörja rätt. Jag tror det även handlar om hur vi hanterar våra känslor, kanske måste vi härbärgera dem av olika orsaker. Jag är tacksam över att försvarsmekanismerna fungerar och jag tar och får det jag behöver och kan ta hand om.

När min syster dog väntade jag Sofia. Då behövde både hon och min då 2-årige son mig. Jag släppte aldrig ut den sorg som jag då kände. Nu finns det utrymme för att släppa ut allt, sorgen att mista min mormor, min syster, min mamma och nu slutligen min pappa.

Det är personer som gett mig liv och tillhörighet.

Nu tackar jag dem som ger mig värme och som har en en förmåga att lyssna. Att finnas till för mig när jag vill berätta, prata och gråta.

Jag vill bara känna att det finns kärlek där ute…och det finns det. TACK!

Förr bar man sorgband. Det satt på jack- eller kappkragen. Hela familjen hade det när farmor lämnade jordelivet. Det var samtidigt en känsla av samhörighet. Mamma hade slöja och var helt klädd i svart när hennes pappa gick bort. Jag träffade aldrig min morfar.

Nu syns det inte utanpå. Men känslan är förmodligen densamma. Jag vill skrika och gråta ut för hela världen min sorg.

MIN ÄLSKADE PAPPA ÄR DÖD

Chocken har släppt efter en vecka, men sorgen är stor och stundtals mycket smärtsam. Det hjälps inte att tänka på att han var gammal. Jag vill alltid ha honom där och säga att du är den bästa pappan i hela världen. Vi hade en sån djup och nära kontakt.

Jag är glad över att vi återfann varandra efter livets irrgångar och att vi båda kunde acceptera och förlåta varandra för de ”fel” vi gjort. Det händer alla och vi gör så gott vi kan. Min pappa är BÄST!

Det finns så oändligt mycket mer att skriva om min pappa och min känsla men det får räcka just här och nu.

Livet tar alltid slut en dag, vi vet det. Pappa finns alltid kvar för mig och en dag kan vi återses.

JAG ÄLSKAR MIN PAPPA

Efter lunchkonversationen bestämde jag mig för att gå hem. Kanske hade jag redan bestämt det innan men det kändes ännu mer övertygat efter samtalet med diverse arbetskamrater.

Vi kom att tala om att vi får en ny skoldirektör som är ensamstående och 46 år. Samtalet fortsatte på spåret singelliv. Fortsättningen har inget med den nye direktören att göra.

"Alla vettiga människor lever redan i en relation. De som inte hittat någon har något problem, alkoholiserade eller allmänt ”störda”. Blir en man ”ledig” dröjer det inte länge förrän det finns en kvinna vid hans sida. De vettiga blir snabbt upptagna".

Är detta samhällets norm? Är detta en sanning? Hur kommer det sig att dessa värderingar är så allmängiltiga? Jag känner igen det och har hört det från många håll. Jag kan förstå att många stannar kvar i en dålig relation för att undvika denna press. Det gäller att vara stark när man går sina egna vägar och fattar beslut som går emot de ”normala”.  Är det mer normalt att stanna i en relation?  Du är väl normal lilla vän… Vem styr våra liv? Vid vilken ålder startar detta? När ska du ha hittat en partner för att inte uppfattas av omgivningen som "fel"? Vad är det mer vi gör för att passa in?

Alltså är jag alkoholiserad och allmänt störd. Eftersom jag lever ensam bör jag enligt detta samtal inte vara vettig.

JAG HATAR DETTA RESONEMANG

Det är inge fel på mig. Jag är en kompetent, trevlig kvinna som är fullt kapabel att både ge och ta emot kärlek. Jag har inga missbruksproblem och kräver inte mycket mer än kärlek. Är det för mycket begärt? Varför ska detta liv ge mig så många utmaningar? Eller är det så att leva? 

Att förändra kräver mod.

Om man släpper ner en groda i hett vatten hoppar den därifrån. Men om man sätter ner grodan i kallt vatten i en kastrull på spisen och sedan sätter på värmen då kommer grodan att sitta kvar tills den dör.

Mina rutiner är min trygghet men de kittlar inte mitt liv. De vidgar inte mina utmaningar till lusten att lyckas eller misslyckas. Om jag utsätter mig för livet kan jag misslyckas. Men sanningen är den att det inte blir bättre. Precis som grodan kommer jag att koka i min tristessrika vardag och mina valmöjligheter gå upp i rök.

Vid förändring kan jag bränna mig. Kan det vara rädslan som ligger dold där bakom?

Filosofen och den andlige ledaren Krishnamutri sa en gång att det bara finns två känslor: kärlek och rädsla. Alla andra känslor växer fram ur detta grundläggande par.

Rädslan ligger så djupt inbäddad i våra kroppar att den är omöjlig att se. Därför kan jag prata och analysera tills jag blir blå i ansiktet men om rädslan pumpar i ådrorna hör den inte när förnuftet säger till den att försvinna. Min rädsla är att bli avvisad och övergiven. Och den känslan hänger intimt ihop med förlust av kärlek.  När man går emot stammen riskerar man att bli ensam. Den som går sin egen väg får sällan något stöd i början. Så de flesta tar det säkra före det osäkra – stannar kvar i tomma äktenskap, behåller jobbet man avskyr osv. Det är säkert och man är fortfarande en i stammen. Ensamhet är för många människor lika med döden. Att vara utan andra människors sällskap är ensamt, men för att bli en hel människa måste man också våga vara ensam. Jag stannade i mitt äktenskap i 18 år. Jag kan vara ensam med min rädsla och är inte rädd. Rädsla är en del av att vara människa.

Rörelser kan ge nycklar till hur jag får stopp på min egen dans med rädslan och de kan vara praktiska verktyg för att finna modiga alternativ. Jag mår bra av att träna. Jag mår bra av att dansa. Kroppen sätts i rörelse, musklerna får jobba och blodet syresätts. Slarvar jag med mitt rörelsebehov börjar kroppen känna smärta igen. Rygg, axlar, nacke, huvud och knä. Är det där min rädsla sitter?

Om möss lämnas kvar tillräckligt länge i en låda vägrar de till slut att komma ut. Gamla människor vill inte kliva ur gungstolen. Jag stannar allt för ofta innanför hemmets trygga väggar.

Nej, nu är det dags att gå utanför ramarna. Att prova något nytt varje dag, kanske något extra annorlunda en gång i månaden. Nu är det fantasi och mod som ska få utrymme.

Jag vill inte sluta mitt liv som grodan i kastrullen!