Jag har alltid sökt skolans, auktoritetens högborg, bokliga kunskap.

20 poäng här, 20 poäng där, att lägga till min kunskapsbank. Till en dag då jag inte längre fick det definitiva svaret. Först kan man se det på det här sättet. Ja, det stämmer! Sen kan man se det på det här sättet. Jag det stämmer ju också! Då ändrades min världsbild.

Kanske fanns det en och annan som hade försökt att ändra på den genom tiderna men jag lyssnade inte, förstod inte, ville inte förstå. Det är så skönt att veta vad som är rätt för att veta vad jag ska göra för att göra rätt!! Då duger jag och då finns jag. Rädslan styrde min kunskapsinhämtande mer än kreativiteten och nyfikenheten. Antingen fick jag ett rätt eller en bock i min bok, på mitt prov etc. Jag såg de röda bockarna och blev åter förkrossad. Vilken aggressiv form en bock har. Oj, vad lurad jag blev. Jag hade levt i okunskap och varit bunden i mönster som hindrat liv, rörelse och utveckling. Att tro att det finns ett rätt och ett fel, att någon satt inne med de rätta svaren.

Nu vet jag att det inte finns något rätt eller fel. Det finns min sanning och den kan ändras så länge jag lever och vill. Det är en konst att kunna lyssna inåt och hitta svaret. Med träning, leklust och nyfikenhet blir jag bättre och bättre.

Visst är det väl underbart!

Men vi tävlar och vill ha alla rätt, bli bäst på plan, skriva rätt böcker, måla de bästa, rätta tavlorna osv. För vem?

Det är nog drivkraften till vad som styr vårt liv som avgör kvalitén på resultatet. Vad är din drivkraft? Vi har alla våra diskurser som begränsar och styr oss. Vi har vår sanning utifrån våra erfarenheter och utbildning. Vad är det indianerna säger? Hur många generationers mockasiner behöver du trampa i för att kanske förstå?

Walk a mile in my shoes… kanske skulle kunna räcka.

Får jag låna dina… bara för en liten kilometer?

Jag har brottats en hel del med min sorg genom livet. Sorgen att inte ha fått det jag har behövt. Sorgen att ha mist det jag har velat ha.

Jag har sammanförts och drabbats av alkoholistens egoism och offerroll. Vad ska jag lära mig av allt detta? Att skylla sitt beteende på andras brister är ett vanligt alkoholistbeteende. Vad är skillnaden mellan att vara fast i min ”sorgeroll” eller i alkoholistens ”sorgeroll”? Att vara fast i en roll som egentligen handlar om egoism. Egot ropar och vill ha. Visst är det väl lite synd om mig i alla fall? 

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våra förutsättningar (både offer som förövare), och en del väljer att stanna i egoismens klor hela jordelivet. Det leder inte framåt, mot utveckling.

Sorgeprocessen tar sin tid men måste någon gång släppas eller lämnas. Det gäller även min sorgeroll. Vi har dåliga sorgetraditioner i vår kultur. Sorgebanden som jag tidigare skrivit om finns inte längre. När är det ”ok” att sluta sörja? Hörde att sorgeperioden i det buddistiska Thailand är mycket, näst intill obefintligt, kort. Ena dagen satt han där på stolen och den andra dagen var stolen tom, men kvinnan som mist sin make var lika aktiv och glad innan som efter. Han har det bra nu, han har gått vidare. Där hade jag velat stanna och pratat med kvinnan om hur hon tänker, känner och lever sitt buddistiska liv.

Jag blir beklämd av annonser i tidningar som deklamerar ”Fem år av sorg och saknad”. Vilken färg har sorg? Vilken färg har saknad?  Kan man sakna och sörja? Vad är skillnaden egentligen? Handlar det om egot i båda fallen kanske ändå? Trots att saknad har fler färger än sorg, enligt min färgpalett. Detta område är som flugans ögon, mångfacetterat!

Denna insändare dök upp på ett mirakulöst sätt vid ett speciellt tillfälle, hos en speciell människa för att lämna ett budskap. Jag fick också ta del av detta budskap och vill sprida det till fler. Detta tecken är till för oss alla.

Sörj inte de döda

Efter ”döden” hamnar vi i sommarlandet,

ett tillstånd av vila och outsäglig frid,

ett paradisiskt tillstånd.

Där känner vi oss mycket mer levande

än någonsin här på jorden

och där kan vi möta tidigare avlidna anhöriga.

Vi kan även umgås med

våra anhöriga ”döda” ibland under sömnen

då vi befinner oss på samma plats

(något vi sällan kommer ihåg då vi vaknar).

Våra anhöriga ”döda” vill inte

att vi lider och sörjer dem.

De har det mycket bra där de befinner sig

och är minst av allt döda!

Rolf Nilsson

Sandarne

När jag var liten ville jag stå i en kiosk och sälja godis när jag blev stor.

Att sälja godis är som att ge det bästa till barnen (och kanske en och annan vuxen också). Jag har uppfyllt min dröm! Jag har gjort mitt bästa för att ge det bästa till alla. Det låter stort, men vägen dit har inte varit problemfri, hör här!

Kioskerna har sett lite olika ut genom tiderna. Ibland har de behövt lite renovering men det kostar en del, som ni vet! Långa perioder har kioskerna varit stängda för uppfräschning och ibland har sortimentet varit alldeles för tunt. Ett tag var de önskade varorna slut hos leverantören. Jag minns speciellt den tid då mjölkkyssen var slut i lager. Det var en trist period, i alla fall för mig. Ett tag fanns det nästan bara sura bomber. Men det har alltid funnits röda geléhjärtan. Vissa leverantörer tror på sin produkt och ger aldrig upp produktionen, men det är klart, efterfrågan måste ju finnas där. Och den finns där och har alltid funnits.

Ett tag hade jag öppet 7 dagar i veckan året om. Då sålde jag bra! Ja, så bra så jag glömde att ge mig själv tid att smaska på ett hjärta. Tänk vad egoistisk man kan vara. Allt för profiten! Jag vet att konkurrenterna tyckte jag var en ”vinnarskalle”.  Då var jag nöjd, när de andra tyckte jag var duktig!  Jag hade en stor kiosk och många olika sorter i mitt sortiment. Men sen blev det sämre tider, kristider sa dom visst. Det var ingen som kom och godiset blev gammalt. Jag stoppade i mig det själv för att låtsas att affärerna gick lika bra som förr. Det blev visst lite för mycket av det goda… Det var nära att jag gav upp min dröm där ett tag.  Jag visste inte då att det var för gifterna och färgämnena som försäljningen sjönk. Tänk vad mycket man lär sig genom åren. Nu är det hög kvalitet på mitt godis, må du tro! Jag har även sockerfritt. Ibland har jag öppet bara på helgen men för det mesta är jag ganska flexibel med öppettiderna. Kom och smaka och tala om vad jag ska ta hem för nya underverk.  Jag kanske har missat något? Kanske finns det någon karamell som ska bort. Det är svårt att skiljas från gamla godingar. Men är dom inte längre goda så hjälp mig att stryka dem från inköpslistan. Men, ta inte bort den salta lakritsen är du snäll!

Jag har lärt mig att anpassa utbudet efter efterfrågan och nu har jag utökat mitt sortiment med levergodis till hundarna och jag har till och med tagit hem marsipan till de som så önskar. Det tog ett tag innan jag förstod att det fanns kunder som njöt av detta hemska påfund.  Nu räcker mitt lager till alla. Även till mig…

Vad vill du bli när du blir stor? Lever du din barndoms dröm?

Det känns som om tiden stått stilla sedan den femte november 2009. Den natt då telefonen ringde och en främmande människa meddelade att min pappa somnat in. Ändå har det passerat många arbetsdagar, elva helger inkluderat en jul och ett nyår.

Det är som det först nu, när urnan är nedsänkt i graven, bouppteckningen börjar lida mot sitt slut, som det går upp för mig att livet har slitit ifrån mig den person som betytt så mycket för mig i mitt 56-åriga liv.  Det har varit pappa och jag på gott och på ont.

Det är väl så man vill ha det, nära relationer och en känslofull uppväxt?  Men…det känns så tomt och annorlunda att inte längre kunna ringa och bara säga hej. Min pappa var alltid så glad över att höra min röst. Jag saknar mötet med den enorma kärlek och glädje han visade mig.

Den person som jag kände så mycket, som jag visste, som jag kunde utan och innan, i varje cell, i varje andetag.

Kanske var jag mer koncentrerad på att lära känna honom än mig själv.

Nu är det jag som står först i kön. Nu är det jag som ska lära känna mig själv, utan och innan, i varje cell, i varje andetag. Nu är det min tur att ge mig den kärlek och glädje som jag vill ha.

Det är något att se fram mot!

En härlig julledighet och en mysig nyårsafton är nu ett minne blott! Men många varma och härliga känslor och upplevelser att lägga till sin minnesbank. Nyårsdagen har inte varit min älsklingsdag, precis. Men den tiden är förbi. Nu är det 2010 och det ska bli ett underbart år!

Sofia har precis lämnat Sundsvall och jag saknar hennes umgänge och glada skratt redan. Nu blir det Mitra och Charli som får förgylla mina dagar här hemma. Men jag får nog även själv ta ett eget ansvar över mitt liv.  Nu är det 2010 och det ska bli ett underbart år!

Funderar på vad som varit det bästa för mig under 2009. Det är mycket som varit bra, men det bästa är nog trots allt alla underbara möten med människor, både nya och gamla, släkt och vänner. Tänk att det är så lätt för mig att göra en lista över de tråkiga händelserna. Detta måste ändras! Tankarna styr mitt liv! Nu är det 2010 och det ska bli ett underbart år!

Vi gjorde om det! Kan inte förklara varför. Men denna gång med båda, de mina, bästa ungar! Men det blev inte varmare för det. Det var kallt i bilen upp, det var 19 minus när vi kom fram, blåst och ofantligt mycket snö. Det var ett rent h…vete att ta sig ner för backarna. Ja, det gällde förstås bara den äldsta i gänget.

Försökte skylla på skidorna, pjäxorna, skidglasögonen, jackan… ja allt men det höll inte. Jag tycker det är svårt att ta mig nerför i snö, dålig sikt och kyla. Jag tycker jag är fantastisk som tar mig ner i snödrivor, dålig sikt och kyla!

Men lunchen va god! Gulaschsoppa med en avslutande kopp kaffe med sockerkringla. Det blir många gulaschsoppor vecka 10.

Mer än så vill jag inte berätta… att jag ramlade i pisten, att jag hade glömt plånboken hemma osv. det skippar jag…

Mina bästa ungar!

7:03 bär det iväg från Sundsvall till Vemdalen. En härlig lördag i backarna väntar. Temperaturen vandrar, under resans gång, mellan minus elva till minus tjugoåtta . Hur ska vi klara dagens kyla?

Vi får en underbar skidåkning, nästan ensam i pisterna och en sträng men ändå uthärdig kyla på närmare tjugo grader kallt.

Mathias nya skidor glider som oljade nedför backarna och efter kommer jag, dock något senare men med glädjen och benen i behåll. Det går riktigt bra!

Vi äter fisksoppa och älgkebab i toppstugan och avslutar dagen, när det börjar skymma, med ett besök i skidshoppen.

Jag kan konstatera att jag behöver en ny skidjacka som står emot väder och vind. Jag ser ut som en uppstoppad korv, iklädd underställ, skidväst, fleesetröja, ylletröja, halsduk och skidjacka. Trots denna mundering sipprar kylan in och kyler bröst och axelparti. Men…det blir ingen ny skidjacka.

Hjälmen däremot är en mycket lyckad investering som både värmer och skyddar. Varför alla dessa år utan?

Hemma i Sundsvall, 18:30, väntar Matilda med en jättegod tacopaj med tillbehör.

Trött och belåten avslutar jag dagen med ett varmt bad och en god natts sömn.

Jag träffade en blind kvinna idag. Vi hade ett samtal om mörker och ljus. Hon påverkades inte av mörkret som jag gör. Hon upplever en skillnad men blir inte tröttare under den mörkare årstiden. Vi fortsatte att prata om våra olika sinnen. Hon berättade att hon hade ett mycket utvecklat luktsinne. Hon kunde känna igen oss på våra olika lukter, som vi utsöndrar. Hon kunde även känna oro på lukten. Hon vet hur oro luktar!  Hon hade även utvecklat sin intuition.

Är det så för alla blinda människor, undrade jag.

Nej, inte alls… det är bara för dem som är öppna och vill utveckla sina sinnen. Det finns många blinda som isolerar sig i sina hem och är fokuserade på sina tillkortakommanden. Det kan vara svårt att slåss för sina rättigheter när man har en funktionsnedsättning. Att bli bitter kan vara ett val.

Ja, vi har alla våra val i våra liv.

Tack för ett gott möte.