Min allra största lycka var att hålla detta lilla knyte i min famn, titta in i hans outgrundliga ögon, hålla denna blick och förmedla min kärlek till detta liv. Jag ville så mycket, jag önskade att vi för alltid skulle vara de bästa kamraterna som kunde mötas, lyssna och acceptera varandra genom hela livet. Jag var så otroligt LYCKLIG! Jag ville tala om för alla på BB att jag fått en son. Jag ville visa honom för alla och jag trodde att det bara var jag som hade denna lyckokänsla. Min son var ju dessutom det vackraste spädbarnet. Det såg väl alla?

Det var populärt i samhället då, för mig och för de jag umgicks med att kritiskt granska ”överheten”. Redan vid tre månaders ålder fick han insupa ”Krossa USA, imperialismen!!!”

Det var flanellskjorta och snickarbyxor som gällde och på barnvagnen satt märket nej till kärnkraft. Normen var ifrågasättande.

Låt ingen lura dig kamrat! Det du inte själv vet det vet du inte!

Vi demonstrerade och ville förändra världens orättvisor. Det var ett budskap jag ville överföra till honom. Hur väl har jag lyckats inplantera detta? Ja, vi var faktiskt två föräldrar den allra första tiden i hans liv. Vi var två som ville inplantera dessa värderingar. Hur väl har vi lyckats? På gott och på ont?

Idag hade min devis varit annorlunda men vi lever i ett sammanhang och en tid där samhällets normer och våra erfarenheter präglar oss.

Vad vill mina barn inplantera för värderingar i deras eventuellt kommande barn? Vad planterade mina föräldrar i mig? Och vad gjorde Sven och Maja med min mamma? Och hur såg det ut för Judith och Gustav med min pappa? Hur såg samhället ut då och vad var den gällande normen då?  Livet är fullt av normer och värderingar och vi kan aldrig komma från dem. Det är spännande att få syn på dem. Att ta fram dem och låta solen skina på dem.

Jag älskar min son, precis som han är. Jag önskar att han skapar sin värld och sin frihet som han vill ha den. Jag önskar att han reflekterar över de trettio år som gått, stunden nu och sätter upp mål för framtiden eller kanske bara över morgondagen. Men det är hans val…

Jag har satt upp mål för mig. Ett mål som synliggör mina begränsningar och som jag kommer att belöna när jag lyckas, på mitt sätt. Äntligen får jag in detta med mål och utvärderingar i ett sammanhang i mitt liv. Jag har i mitt arbete stöttat andra att sätta upp mål, pratat om vikten av dessa och hjälpt till med att formulera rimliga, uppnåendebara och utvärderingsbara mål. Nu… kommer även jag in i detta sammanhang! Att fokusera på det jag vill för att göra det synligt, låta det växa och få mitt beteende förändrat dit jag vill.

Tänk vad livet är härligt och vilken gåva jag fick för trettio år sedan! Tack!