Klockan 7:00 väcker mobilen mig!

Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mils åkning.
Hintertux glaciären är helt magisk!

Lunch i backen och sedan snabbt vidare för att hinna med så många pister som möjligt innan liftarna stänger 16:00.

Det gäller för mig att hänga på mina racerfarande ungar så gott jag kan. Harakiri är ingen konst för Mathias! Jag är orolig över att tappa bort dem och då även mig själv i detta gigantiska liftsystem.

Sista dagen gör jag en praktvurpa. Jag håller en hastighet långt över mina förmågor när det oväntade guppet slungar mig en bra bit i luften och lämnar mig med ansiktet rakt i snön. Skidorna far men ben och armar är i behåll. Bara en trasig näsa, ett blått öga och trasiga glasögon…

Helikoptern kommer men inte för att hämta mig gudskelov.

Dagarna bjuder även på cappucino med apfelstrudel, sachertårta, jordgubbsbakelse och många friterade munkar vilket hjälper mig att hålla vikten i balans.

En underbar vecka men… äntligen hemma, i min säng, vilar jag ut, med en lycklig katt i min närhet.

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri.

Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedför Harakiri!

Nu ska jag packa det sista innan tåget tar oss till Arlanda. Alltid spännande med SJ, men flyget går inte förrän i morgon bitti så jag hoppas SJ fixar det!  Åhhhh va kul det ska bli!!!! Mina "ungar" och jag!

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek.

Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek eller rädsla?

Rädslan att inte duga, att inte få vara den man vill vara, inte få behålla sin frihet, sin själ.

Hur långt sträcker sig behovet av frihet? Behovet att vara den man vill vara? Vi lever i en social kontext och måste på något sätt förhålla oss till samhällets normer. Frihet att vara den vi vill vara betyder också att andra ska ha den friheten också. Låter vi detta ske parallellt?

Jag har det enkelt nu. Jag behöver inte fundera på hur stor min frihet behöver vara för att inte hamna i rädsla. Rädsla att inte få finnas som den jag är. Jag lever ensam och har stor frihet. Ingen bryr sig, eller retar sig på, vilken musik jag spelar eller inte spelar, om jag diskar eller dammsuger varje dag eller en gång i månaden. Ja, listan kan göras lång…

Jag känner kärlek och vill gärna utmanas i relation med andra. Att få reflektera över mitt eget beteende och fundera på hur min omgivning tolkar och känner kärleken jag så gärna vill ge. Har jag misslyckats om de inte känner kärleken? Även kärleken till mig själv bör få en plats, kanske det allra viktigaste? Hur känns den?

Jag vill tro att kärleken alltid segrar till slut. Men den kan vara svår att finna. Rädslan är så stor och stark och smyger sig in i våra celler. Kanske fick vi dem redan genom bröstmjölken?  I kärleken däremot lyssnar, respekterar och reflekterar vi tillsammans utan att döma, utan att värdera. Jag är redo att anta utmaningen! Hur skulle världen se ut om vi alla var redo? Jag är redo att ta itu med mina rädslor och med kärleken!

Min allra största lycka var att hålla detta lilla knyte i min famn, titta in i hans outgrundliga ögon, hålla denna blick och förmedla min kärlek till detta liv. Jag ville så mycket, jag önskade att vi för alltid skulle vara de bästa kamraterna som kunde mötas, lyssna och acceptera varandra genom hela livet. Jag var så otroligt LYCKLIG! Jag ville tala om för alla på BB att jag fått en son. Jag ville visa honom för alla och jag trodde att det bara var jag som hade denna lyckokänsla. Min son var ju dessutom det vackraste spädbarnet. Det såg väl alla?

Det var populärt i samhället då, för mig och för de jag umgicks med att kritiskt granska ”överheten”. Redan vid tre månaders ålder fick han insupa ”Krossa USA, imperialismen!!!”

Det var flanellskjorta och snickarbyxor som gällde och på barnvagnen satt märket nej till kärnkraft. Normen var ifrågasättande.

Låt ingen lura dig kamrat! Det du inte själv vet det vet du inte!

Vi demonstrerade och ville förändra världens orättvisor. Det var ett budskap jag ville överföra till honom. Hur väl har jag lyckats inplantera detta? Ja, vi var faktiskt två föräldrar den allra första tiden i hans liv. Vi var två som ville inplantera dessa värderingar. Hur väl har vi lyckats? På gott och på ont?

Idag hade min devis varit annorlunda men vi lever i ett sammanhang och en tid där samhällets normer och våra erfarenheter präglar oss.

Vad vill mina barn inplantera för värderingar i deras eventuellt kommande barn? Vad planterade mina föräldrar i mig? Och vad gjorde Sven och Maja med min mamma? Och hur såg det ut för Judith och Gustav med min pappa? Hur såg samhället ut då och vad var den gällande normen då?  Livet är fullt av normer och värderingar och vi kan aldrig komma från dem. Det är spännande att få syn på dem. Att ta fram dem och låta solen skina på dem.

Jag älskar min son, precis som han är. Jag önskar att han skapar sin värld och sin frihet som han vill ha den. Jag önskar att han reflekterar över de trettio år som gått, stunden nu och sätter upp mål för framtiden eller kanske bara över morgondagen. Men det är hans val…

Jag har satt upp mål för mig. Ett mål som synliggör mina begränsningar och som jag kommer att belöna när jag lyckas, på mitt sätt. Äntligen får jag in detta med mål och utvärderingar i ett sammanhang i mitt liv. Jag har i mitt arbete stöttat andra att sätta upp mål, pratat om vikten av dessa och hjälpt till med att formulera rimliga, uppnåendebara och utvärderingsbara mål. Nu… kommer även jag in i detta sammanhang! Att fokusera på det jag vill för att göra det synligt, låta det växa och få mitt beteende förändrat dit jag vill.

Tänk vad livet är härligt och vilken gåva jag fick för trettio år sedan! Tack!