Solen skiner, förkylningen har släppt och livet har fått tillbaka sin skönhet och kraft. Tänk att jag tappar så mycket av min själsliga kraft när kroppen är ur balans.

Men det finns ett ljus och en livskraft efter veckans kyla och trötthet.

Jag har tagit en promenad med Mitra runt Sidsjön. Vi passerade den långa liftkön med alla dessa glada förväntansfulla människor som än en gång ville ta sig uppför liftens ankare mot toppen av backen för att än en gång susa nedför. Jag spejade efter Mathias, som gör sin första helg som skidlärare. Han syntes inte till men bara vetskapen om att han fanns där någonstans gjorde mitt hjärta varmt och mina mungipor uppdragna. 

Min pojke!

Jag minns när han för första gången, i Idre, åkte slalom. Jag fotograferade honom tillsammans med hans första skidlärare. Med på resan var kompisen Matti. Var det 24 år sedan? Om 11 dagar åker vi till Åre. Då hoppas jag att jag får en lektion av min alldeles egna skidlärare. Han till höger!

Jag har målat personliga fjärilar till mina nära och kära. Jag undrar om jag vågar slå in dom i papper med rosett?

Klart jag törs! När jag ger saker med kärlek kan det aldrig bli fel… för mig.

Det kan vara detsamma som att ge bort en blombukett. När blommorna vissnat kastar vi bort resterna men vi minns bukettens skönhet och dess varma budskap. När fjärilen lämnat sitt budskap kan vi förpassa den till soppåsen eller byta bild i ramen. Jag vill inte att varken du eller jag har saker som vi inte blir glada av eller tycker om. Ta bara emot gåvans innebörd.

Jag vill bara ge dig en bit av mig själv, en bit kärlek till dig. Tänk att det kan vara så svårt…

Se det som en blombukett

Jag har alltid sökt skolans, auktoritetens högborg, bokliga kunskap.

20 poäng här, 20 poäng där, att lägga till min kunskapsbank. Till en dag då jag inte längre fick det definitiva svaret. Först kan man se det på det här sättet. Ja, det stämmer! Sen kan man se det på det här sättet. Jag det stämmer ju också! Då ändrades min världsbild.

Kanske fanns det en och annan som hade försökt att ändra på den genom tiderna men jag lyssnade inte, förstod inte, ville inte förstå. Det är så skönt att veta vad som är rätt för att veta vad jag ska göra för att göra rätt!! Då duger jag och då finns jag. Rädslan styrde min kunskapsinhämtande mer än kreativiteten och nyfikenheten. Antingen fick jag ett rätt eller en bock i min bok, på mitt prov etc. Jag såg de röda bockarna och blev åter förkrossad. Vilken aggressiv form en bock har. Oj, vad lurad jag blev. Jag hade levt i okunskap och varit bunden i mönster som hindrat liv, rörelse och utveckling. Att tro att det finns ett rätt och ett fel, att någon satt inne med de rätta svaren.

Nu vet jag att det inte finns något rätt eller fel. Det finns min sanning och den kan ändras så länge jag lever och vill. Det är en konst att kunna lyssna inåt och hitta svaret. Med träning, leklust och nyfikenhet blir jag bättre och bättre.

Visst är det väl underbart!

Men vi tävlar och vill ha alla rätt, bli bäst på plan, skriva rätt böcker, måla de bästa, rätta tavlorna osv. För vem?

Det är nog drivkraften till vad som styr vårt liv som avgör kvalitén på resultatet. Vad är din drivkraft? Vi har alla våra diskurser som begränsar och styr oss. Vi har vår sanning utifrån våra erfarenheter och utbildning. Vad är det indianerna säger? Hur många generationers mockasiner behöver du trampa i för att kanske förstå?

Walk a mile in my shoes… kanske skulle kunna räcka.

Får jag låna dina… bara för en liten kilometer?

Jag har brottats en hel del med min sorg genom livet. Sorgen att inte ha fått det jag har behövt. Sorgen att ha mist det jag har velat ha.

Jag har sammanförts och drabbats av alkoholistens egoism och offerroll. Vad ska jag lära mig av allt detta? Att skylla sitt beteende på andras brister är ett vanligt alkoholistbeteende. Vad är skillnaden mellan att vara fast i min ”sorgeroll” eller i alkoholistens ”sorgeroll”? Att vara fast i en roll som egentligen handlar om egoism. Egot ropar och vill ha. Visst är det väl lite synd om mig i alla fall? 

Vi gör alla så gott vi kan utifrån våra förutsättningar (både offer som förövare), och en del väljer att stanna i egoismens klor hela jordelivet. Det leder inte framåt, mot utveckling.

Sorgeprocessen tar sin tid men måste någon gång släppas eller lämnas. Det gäller även min sorgeroll. Vi har dåliga sorgetraditioner i vår kultur. Sorgebanden som jag tidigare skrivit om finns inte längre. När är det ”ok” att sluta sörja? Hörde att sorgeperioden i det buddistiska Thailand är mycket, näst intill obefintligt, kort. Ena dagen satt han där på stolen och den andra dagen var stolen tom, men kvinnan som mist sin make var lika aktiv och glad innan som efter. Han har det bra nu, han har gått vidare. Där hade jag velat stanna och pratat med kvinnan om hur hon tänker, känner och lever sitt buddistiska liv.

Jag blir beklämd av annonser i tidningar som deklamerar ”Fem år av sorg och saknad”. Vilken färg har sorg? Vilken färg har saknad?  Kan man sakna och sörja? Vad är skillnaden egentligen? Handlar det om egot i båda fallen kanske ändå? Trots att saknad har fler färger än sorg, enligt min färgpalett. Detta område är som flugans ögon, mångfacetterat!

Denna insändare dök upp på ett mirakulöst sätt vid ett speciellt tillfälle, hos en speciell människa för att lämna ett budskap. Jag fick också ta del av detta budskap och vill sprida det till fler. Detta tecken är till för oss alla.

Sörj inte de döda

Efter ”döden” hamnar vi i sommarlandet,

ett tillstånd av vila och outsäglig frid,

ett paradisiskt tillstånd.

Där känner vi oss mycket mer levande

än någonsin här på jorden

och där kan vi möta tidigare avlidna anhöriga.

Vi kan även umgås med

våra anhöriga ”döda” ibland under sömnen

då vi befinner oss på samma plats

(något vi sällan kommer ihåg då vi vaknar).

Våra anhöriga ”döda” vill inte

att vi lider och sörjer dem.

De har det mycket bra där de befinner sig

och är minst av allt döda!

Rolf Nilsson

Sandarne