Det känns som om tiden stått stilla sedan den femte november 2009. Den natt då telefonen ringde och en främmande människa meddelade att min pappa somnat in. Ändå har det passerat många arbetsdagar, elva helger inkluderat en jul och ett nyår.

Det är som det först nu, när urnan är nedsänkt i graven, bouppteckningen börjar lida mot sitt slut, som det går upp för mig att livet har slitit ifrån mig den person som betytt så mycket för mig i mitt 56-åriga liv.  Det har varit pappa och jag på gott och på ont.

Det är väl så man vill ha det, nära relationer och en känslofull uppväxt?  Men…det känns så tomt och annorlunda att inte längre kunna ringa och bara säga hej. Min pappa var alltid så glad över att höra min röst. Jag saknar mötet med den enorma kärlek och glädje han visade mig.

Den person som jag kände så mycket, som jag visste, som jag kunde utan och innan, i varje cell, i varje andetag.

Kanske var jag mer koncentrerad på att lära känna honom än mig själv.

Nu är det jag som står först i kön. Nu är det jag som ska lära känna mig själv, utan och innan, i varje cell, i varje andetag. Nu är det min tur att ge mig den kärlek och glädje som jag vill ha.

Det är något att se fram mot!

 

Lie

21 januari 2010 16:57

Man saknar den som alltid funnits...
Du fick ha din pappa länge i ditt liv - en gåva :-)

Min pappa lever, men jag kan nog känna saknad ändå - han är inte den samme, som han en gång var. Han är inte längre riktigt tillgänglig, för andra än min mamma... Ny fas att leva i. Fortsätta sitt liv, bredvid på nåt sätt.

 

Sofia

27 januari 2010 22:37

men mammi....förstår att det känns jobbig morfar är helt underbar!! vi äskar honom alla. Men som du skriver så går livet vidare, du har fortfarande massor kvar att se och uppleva! ja och bror finns ju här för att ge dig kärlek!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för...

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?   Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall u...

Klockan 7:00 väcker mobilen mig! Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mil...

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri. Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedf...

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek. Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek...