En underbar söndag!

Solen skiner, skogen väntar. Mitra är glad och korgarna gapar tomma. Tre timmar och kont och korg är full av trattkantareller.

Majsplättar med stekta kantareller, färsk spenat och purjolök blev en utsökt lunch-middag. Gud va gott det är med god mat!

Jag har nog alltid gillat mat och att laga mat. Jag har, likt min pappa, ett otroligt starkt smak- och luktsinne. Begåvad med eller?  Det har många gånger varit ett hinder för mig. Jag minns när jag i ungdomen åkte med mina kompisar till Åland och på båten skulle njuta av det fantastiska smörgåsbordet. Det gick inte! Det kan fortfarande vara så på de lika fantastiska julborden som de flesta längtar efter. Jag känner redan innan jag närmar mig läckerheterna vad jag måste avstå från. Det är tur att det finns marängsviss!!

Det händer att jag talar om att det är något fel med maten. En gång, på en salladsbar, blev jag positivt bemött. De kunde efter ett kortare samtal tillstå att salladen var gammal och tackade för att jag sa till. Vi hade tänkt kasta den men vi trodde att den var ok.

Men för det mesta är jag tyst.

Jag vill inte att folk ska tycka att jag är för mer än andra och en sån där trist besserwisser. Jag är inte bekväm i den klagande rollen men jag tror att det trots allt är bättre om jag är den jag är och säger det jag tycker på ett ödmjukt sätt. Jag ska träna på det, att vara sann mot mig själv…

Men de finns de som uppskattar min kunskap och låter mig välja restaurang eller avgöra om resterna går att använda.  Men det är de som känner mig och som vet att jag inte är en trist besserwisser!

Hoppas jag…