Vilken fröjd att åter få njuta av smakfulla svenska äpplen.

Där jag växte upp fanns det äpplen i överflöd. Jag förstod då inte hur rika vi var. Vi åt äpplen ända in i januari. Till jul smyckade vi en ljusstake med äpplen och på nyårsdagen kom mamma in och väckte oss med ett äpple som vi absolut skulle åtminstone ta ett bett av på det nya året. Vi åt äppel-sockerkaka, drack hemgjord vinbärssaft och hade alltid äppelmos till passande mat.

Det var Gyllenkroks astrakan som hade kort hållbarhet. Sen kom Signe Tillisch, Cox Pomona, Rossvik, Oranier och Södermanlands landskapsäpple Åkerö.

Kerstin och jag trivdes bäst i Gyllenkroks astrakanen. Vi hade varsin klyka där vi tillbringade mycket tid. Vi lekte, skickade meddelande till varandra med hjälp av en linbana med en tändsticksask som korg.  Oranieträdet var stort och svårklättrat. Jag ramlade en gång ordentligt och tappade andan. Efter det höll jag mig till det lite lägre träden. Men…jag klättrade upp i den stora granen i lekparken. Högt uppe i dess topp svajade det mycket, men jag kom högst av alla!

Jag plockade Oranierna första veckan i oktober. De tålde kylan rätt bra så vi försökte dra ut på plockningen så mycket som möjligt. Vi förvarade äpplena i korgar insvepta i granris och tidningspapper. När kylan blev för stark flyttade vi dem till matkällaren.

Nu saknar jag resan till Östertälje i oktober och hoppas att de nya ägarna tar väl hand om trädgårdens skatt.

Jag betalar 22:90 för svenska äpplen trots att de Argentinska kostar 16:90.

Jag blundar, andas in doften och minner mig tillbaka till min barndoms trädgård.