Jag skulle hoppa, jag skulle ta jättekliv.

Det var nästan omöjligt, men flera hade klarat det innan mig. Nu var det min tur. Det var strax innan lunch och de andra gick, de var ju redan klara med läraren. Jag märkte att han var irriterad på mig. Han tyckte helt enkelt inte om mig. Innerst inne trodde jag inte på övningen. Hur skulle jag klara av att hoppa så långt?

Då fick jag reda på det. Jag skulle dö om jag inte trodde på övningen. Jag skulle dö om jag inte trodde på mig själv och det jag gjorde. Jag grät och sa att jag inte kunde. Alla andra kan men inte jag. Jag ger upp. Jag är oduglig.

Jag grät och grät. Jag ville tro men visste att det var helt orealistiskt att ta dessa tre jättehopp.

Läraren tittade i sin manual och svamlade något kryptiskt som jag inte förstod och som för mig bara var nonsens. Jag kände mig helt tom och likgiltig.

Sen kom kraften och svaret. Jag måste ha ett mål. Jag måste ha något jag verkligen tror på och vill för att lyckas. Lärarens lärare log.

Kraften kom tillbaka. Jag började känna och vidröra målet i mina tankar. Sen vaknade jag…