En morgonpromenad i mörkret med min hund. Jag tappar min ena handske och undrar var?

Jag minns den gång vi skulle bestiga Kebnekaise. Blåsigt, kallt och stenig terräng. Mitra var med, iklädd ”stövlar”. Det var nödvändigt för att skydda hennes trampdynor som skulle slitas hårt på alla dessa otympliga, förfärliga och vassa stenar upp mot Kebnekaises topp.

Helt plötsligt upptäcker vi att hon tappat en ”stövel”. Var vi en såg var det sten, sten och åter sten. Vi började leta där vi trodde att vi hade gått men insåg snart att detta var helt omöjligt för oss. Kanske kunde Mitra hitta sin stövel?  Vi uppmanade henne att söka och släppte henne lös. Med svansen i vädret och nosen i backen for hon iväg åt fel håll, trodde vi. Hon nosade och nosade och tillslut plockade hon mellan stenarna upp sin trofé, tog den i munnen och kom lyckligt springande mot oss. Vilken hund! Vilket luktsinne!

Självklart hittade hon min handske i mörkret.

Vilket sinne är mitt starkaste? Vilket är ditt? Hur mycket kan vi utveckla våra sinnen? Hur mycket spelar viljan in och tron på att vi kan? Vi använde synen för att leta efter ”stöveln”. Vilket annat sinne hade vi att tillgå? Hur mycket använder vi oss av vår intuition, eller hur ofta lyssnar vi inåt och låter vårt hjärta tala? Tänk om mer kunskap kommer från hjärtat än vi anar! Nja, kanske inte i fallet med ”stöveln”, men ändå…

Det vi ser, det ser vi och det vi inte ser det finns inte, eller? Det vi förstår med vårt intellekt, våra hjärnor det är riktigt, allt annat är humbug, eller?

Jag har ett utvecklat smaksinne. Varför? Är det för att jag vill njuta av livets godhet i varje sekund, i varje tugga? Jag har också en god intuition.

Jag vill njuta av livet, i varje sekund, i varje tugga, i varje andetag.

I kväll blir det god ost med kex och ett glas rött till. Jag tror Mitra ska få ett grisöra, väl gömt så hon får söka länge innan hon kan njuta av det goda. Det är ju fredagskväll även för henne!