Vi gjorde om det! Kan inte förklara varför. Men denna gång med båda, de mina, bästa ungar! Men det blev inte varmare för det. Det var kallt i bilen upp, det var 19 minus när vi kom fram, blåst och ofantligt mycket snö. Det var ett rent h…vete att ta sig ner för backarna. Ja, det gällde förstås bara den äldsta i gänget.

Försökte skylla på skidorna, pjäxorna, skidglasögonen, jackan… ja allt men det höll inte. Jag tycker det är svårt att ta mig nerför i snö, dålig sikt och kyla. Jag tycker jag är fantastisk som tar mig ner i snödrivor, dålig sikt och kyla!

Men lunchen va god! Gulaschsoppa med en avslutande kopp kaffe med sockerkringla. Det blir många gulaschsoppor vecka 10.

Mer än så vill jag inte berätta… att jag ramlade i pisten, att jag hade glömt plånboken hemma osv. det skippar jag…

Mina bästa ungar!

7:03 bär det iväg från Sundsvall till Vemdalen. En härlig lördag i backarna väntar. Temperaturen vandrar, under resans gång, mellan minus elva till minus tjugoåtta . Hur ska vi klara dagens kyla?

Vi får en underbar skidåkning, nästan ensam i pisterna och en sträng men ändå uthärdig kyla på närmare tjugo grader kallt.

Mathias nya skidor glider som oljade nedför backarna och efter kommer jag, dock något senare men med glädjen och benen i behåll. Det går riktigt bra!

Vi äter fisksoppa och älgkebab i toppstugan och avslutar dagen, när det börjar skymma, med ett besök i skidshoppen.

Jag kan konstatera att jag behöver en ny skidjacka som står emot väder och vind. Jag ser ut som en uppstoppad korv, iklädd underställ, skidväst, fleesetröja, ylletröja, halsduk och skidjacka. Trots denna mundering sipprar kylan in och kyler bröst och axelparti. Men…det blir ingen ny skidjacka.

Hjälmen däremot är en mycket lyckad investering som både värmer och skyddar. Varför alla dessa år utan?

Hemma i Sundsvall, 18:30, väntar Matilda med en jättegod tacopaj med tillbehör.

Trött och belåten avslutar jag dagen med ett varmt bad och en god natts sömn.

Jag träffade en blind kvinna idag. Vi hade ett samtal om mörker och ljus. Hon påverkades inte av mörkret som jag gör. Hon upplever en skillnad men blir inte tröttare under den mörkare årstiden. Vi fortsatte att prata om våra olika sinnen. Hon berättade att hon hade ett mycket utvecklat luktsinne. Hon kunde känna igen oss på våra olika lukter, som vi utsöndrar. Hon kunde även känna oro på lukten. Hon vet hur oro luktar!  Hon hade även utvecklat sin intuition.

Är det så för alla blinda människor, undrade jag.

Nej, inte alls… det är bara för dem som är öppna och vill utveckla sina sinnen. Det finns många blinda som isolerar sig i sina hem och är fokuserade på sina tillkortakommanden. Det kan vara svårt att slåss för sina rättigheter när man har en funktionsnedsättning. Att bli bitter kan vara ett val.

Ja, vi har alla våra val i våra liv.

Tack för ett gott möte.

Min allra viktigaste uppgift här på jorden är att vara den jag är.

Det låter väldigt enkelt men har för mig varit svårt genom åren. Jag vill göra det jag vill oavsett vad du gör. Jag vill tänka mina tankar oavsett vilka tankar du tänker. Kanske blir de desamma som dina, men bara de känns rätt för mig. Att följa min sanning eller följa din? Det handlar om hur stark min vilja är, min vilja av att vara mig själv.

Men längtan efter kärlek och samhörighet och viljan att leva i en kärnfamilj, med en pappa till mina barn, gjorde mig alltmer okänslig inför mitt eget jag. Mina behov la jag åt sidan. Tillslut knackade min egen sanning på och jag kunde känna och uttala mina känslor. Jag lämnade efter 18 år den man jag älskade.

Men genom att gå min egen väg och sträva efter att leva såsom den jag vill vara, väcks rädslan att bli kritiserad, utstött ur gemenskapen, lämnad kvar åt vargarna. Jag tar det bra, men jag längtar efter en större samhörighet med människor.

Jag vill inte tillbringa mitt liv framför TV:n varje kväll. Jag vill välja min fritid med dess innehåll. Jag kan göra som barnen på dagis, spela att de sett alla program som de andra kompisarna har sett för att vara en i gänget, eller så kan jag säga att jag inte sett programmet. Jag kan välja…

Jag följer inte mallen alla gånger. Jag döljer mitt innersta. Jag tystnar och spelar ett spel. Ibland funderar jag på vilken stad som är min. Hinner jag söka den? I vilken stad kan jag lättare vara den jag är? Med vilka människor kan jag vara jag? I denna mörka årstid gömmer vi oss nog alla lite till mans, men jag vill inte det!

Jag vill möta människor på ett djupare plan, ställa andra frågor än de vanliga, ofarliga, ytliga. Jag har ibland blivit kritiserad över att jag ställer så många frågor. Jag har tystnat. Kanske den nyfikenheten tystades redan som fyraåring då mina frågor sprutade och sprudlade ur mig. Genom alla dessa frågor ökar kunskapen om mig själv.

Jag vill veta vad du tänker, hur du menar, hur du lever ditt liv, hur du hanterar konflikter, oro, rädslor, ångest, avundsjuka och kärlek. Det är kunskap för mig, livskunskap.

Jag vill inte döma, inte tolka eller förvanska dina svar. Jag vill bara bli berörd. Jag vill lära känna mig själv mer och mer. Jag vill lyssna på andras världar. Min pappa gick i bibelsamtal på äldre dar. Han tyckte det var trevligt att samtala om livet, sa han. Jag vill också tillhöra grupper där man kommunicerar något, läser en bok som man sedan diskuterar och där det inte finns en redan etablerad sanning. Min sanning är min och din är din…

Jag vill vara sann mot mig själv så mycket jag någonsin kan. Det är min livsuppgift.

En morgonpromenad i mörkret med min hund. Jag tappar min ena handske och undrar var?

Jag minns den gång vi skulle bestiga Kebnekaise. Blåsigt, kallt och stenig terräng. Mitra var med, iklädd ”stövlar”. Det var nödvändigt för att skydda hennes trampdynor som skulle slitas hårt på alla dessa otympliga, förfärliga och vassa stenar upp mot Kebnekaises topp.

Helt plötsligt upptäcker vi att hon tappat en ”stövel”. Var vi en såg var det sten, sten och åter sten. Vi började leta där vi trodde att vi hade gått men insåg snart att detta var helt omöjligt för oss. Kanske kunde Mitra hitta sin stövel?  Vi uppmanade henne att söka och släppte henne lös. Med svansen i vädret och nosen i backen for hon iväg åt fel håll, trodde vi. Hon nosade och nosade och tillslut plockade hon mellan stenarna upp sin trofé, tog den i munnen och kom lyckligt springande mot oss. Vilken hund! Vilket luktsinne!

Självklart hittade hon min handske i mörkret.

Vilket sinne är mitt starkaste? Vilket är ditt? Hur mycket kan vi utveckla våra sinnen? Hur mycket spelar viljan in och tron på att vi kan? Vi använde synen för att leta efter ”stöveln”. Vilket annat sinne hade vi att tillgå? Hur mycket använder vi oss av vår intuition, eller hur ofta lyssnar vi inåt och låter vårt hjärta tala? Tänk om mer kunskap kommer från hjärtat än vi anar! Nja, kanske inte i fallet med ”stöveln”, men ändå…

Det vi ser, det ser vi och det vi inte ser det finns inte, eller? Det vi förstår med vårt intellekt, våra hjärnor det är riktigt, allt annat är humbug, eller?

Jag har ett utvecklat smaksinne. Varför? Är det för att jag vill njuta av livets godhet i varje sekund, i varje tugga? Jag har också en god intuition.

Jag vill njuta av livet, i varje sekund, i varje tugga, i varje andetag.

I kväll blir det god ost med kex och ett glas rött till. Jag tror Mitra ska få ett grisöra, väl gömt så hon får söka länge innan hon kan njuta av det goda. Det är ju fredagskväll även för henne!

På tåget hem hamnade jag bredvid en stor kvinna som tog upp en tredjedel av min plats. Jag blev så himla irriterad och riktigt otrevlig i mina tankar. Hur i hela friden kan man bara vara så där himla stor, och dessutom inkräkta på mitt territorium? Hon pratade i telefonen med sina barnbarn och alla andra nära och kära hela tiden. Hur i hela fridens namn har hon råd att prata så där länge i sin mobil? Luktade hon inte också?

Nu mådde jag riktigt dåligt. Det slog mig att jag skulle byta tankar. Jag ville fokusera på något positivt hos denna kvinna istället för att sitta där och irritera mig över hennes förmåga att bre ut sig på så många sätt.

Det blev kallare i kupén, vilket det alltid blir när jag åker tåg från Stockholm till Sundsvall. Kvinnan satte på sig sin kappa och jag fick tillfälle att möta hennes blick och säga att det var kallt. Hon svarade mig med ett litet leende. Nu blev det lite mer plats för mig eftersom kappan som tidigare också tagit plats nu minskade i omfång. Kappan värmde mig och jag var glad över att jag slapp sitta vid det kalla dragiga fönstret.

Jag förstod på hennes samtal att hon hade det jobbigt med packningen och var orolig över att de som skulle möta henne inte var där när hon behövde bärhjälp. Väl framme i Hudiksvall gick hon mot utgången. Jag reste mig strax innan tåget anlände stationen och gick fram till henne och frågade om jag kunde hjälpa henne med bagaget. Hon tackade men sa nej. Hon såg nästan lite chockad ut. Jag sa något mer och gick sedan och satte mig, men denna gång med en glädje i kroppen.  Det kom en annan resenär som hört vårt samtal och som också skulle gå av vid samma station. Hon sa till kvinnan att du borde ha tackat ja för det är inte alltid man får ett sådant vänligt erbjudande. Hon hjälpte henne av tåget.

Jag kände mig nöjd med mig själv. Mitt sätt att välja hur jag skulle både tänka och uppföra mig förändrade min resa till något mycket lättare och roligare.

Jag valde och jag är tacksam över att jag kan förändra mitt välbefinnande både för mig själv och andra med mina tankar och med mitt beteende.

På fredag är det begravning i S: t Ragnhilds kyrka i Östertälje.

Jag ska ta farväl av dig, min älskade pappa. Din kropp ligger i kistan men din själ har redan lämnat kroppen. Jag hoppas att du finns med oss denna dag och gläds åt att vi alla kära finns tillsammans. Vi bestämde ditt älsklingsbakverk, wienerbröd, till minnesstunden. Det gör mig ont att veta att du inte kan smaska och smula i dig ett eget. Jag ska smula för dig, pappa.

Jag kommer att fortsätta att baka de tyska pepparkakorna, efter Greta Gottfrids recept. Så länge jag kan minnas har de alltid funnits. Egentligen är kakorna alldeles för hårda och söta men med smör och edamerost är de perfekta så här i juletid. Minns du när du bet av en tand när du skulle njuta av den nygräddade pepparkakan! Jag ska sätta degen nu så jag kan baka ut dem om en vecka, precis som du gjorde.

Julen var din älsklingshögtid, så är även min. Jag kommer att sända många varma tankar till dig under denna jul och givetvis sjunga många av dina underbara snapsvisor på julafton!

Du får gärna sjunga med. Hur många var det nu vi klarade av, minst 24 i alla fall?

Du finns för alltid med mig och jag hoppas att du gläds åt alla fina minnen du lämnat kvar hos mig. Jag vill att du ska ha det bra nu.

Vi möts på fredag!

Din dotter.