Prästen sa att nu är det du som är taket.

Är det en orsak till att sorgen är större? Om man nu kan mäta en sorg? Att vi kommer närmare vår egen död?

Jag känner inte så. Dessutom finns det ett stort stöd ovanför taket.

Jag saknar en person som funnits i hela mitt liv.  För mig är det det som gör att saknaden är stor. En person som stod mig känslomässigt nära.

Jag tror också att sorgen kan vara stor även om man är ung och förhoppningsvis har långt kvar till döden. Detta är ett ämne som egentligen inte ska diskuteras. Det finns ingen vinnare, ingen som har det rätta svaret. Ingen som är klok nog att sörja rätt. Jag tror det även handlar om hur vi hanterar våra känslor, kanske måste vi härbärgera dem av olika orsaker. Jag är tacksam över att försvarsmekanismerna fungerar och jag tar och får det jag behöver och kan ta hand om.

När min syster dog väntade jag Sofia. Då behövde både hon och min då 2-årige son mig. Jag släppte aldrig ut den sorg som jag då kände. Nu finns det utrymme för att släppa ut allt, sorgen att mista min mormor, min syster, min mamma och nu slutligen min pappa.

Det är personer som gett mig liv och tillhörighet.

Nu tackar jag dem som ger mig värme och som har en en förmåga att lyssna. Att finnas till för mig när jag vill berätta, prata och gråta.

Jag vill bara känna att det finns kärlek där ute…och det finns det. TACK!

 

ulla

23 november 2009 17:22

Hej!
Va fint du skriver Susanne! Jag känner verkligen igen mej i allt! Jag saknar att ingen finns kvar som varit med från början. Jag har ingen som deltagit hela mitt liv nu...så är det väl för dej med.... Jag saknar syskon som man kunnat dela med.Eller mamma och pappa. Det känns oändligt tomt och vemodigt. Sedan saknar jag att mamma inte sitter vid köksbordet då jag kommer hem. Ofattbart! Kram och allt stöd till dej! Ulla

 

Lie

24 november 2009 16:50

Nej... ingen kan mäta sorg... och ingen sa behöva förklara, även om andra inte förstår. Sorgen bara ÄR och den är högst personlig.

Att vara "taket", gör nog knappast sorgen större, men kanske föder det en känsla av ansvar hos en del? Att vara sin klans äldste... även om man är ung.

Vi ses snart :-)

 

cally

26 november 2009 18:44

Kram Susanne från Cally

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för...

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?   Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall u...

Klockan 7:00 väcker mobilen mig! Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mil...

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri. Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedf...

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek. Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek...