Prästen sa att nu är det du som är taket.

Är det en orsak till att sorgen är större? Om man nu kan mäta en sorg? Att vi kommer närmare vår egen död?

Jag känner inte så. Dessutom finns det ett stort stöd ovanför taket.

Jag saknar en person som funnits i hela mitt liv.  För mig är det det som gör att saknaden är stor. En person som stod mig känslomässigt nära.

Jag tror också att sorgen kan vara stor även om man är ung och förhoppningsvis har långt kvar till döden. Detta är ett ämne som egentligen inte ska diskuteras. Det finns ingen vinnare, ingen som har det rätta svaret. Ingen som är klok nog att sörja rätt. Jag tror det även handlar om hur vi hanterar våra känslor, kanske måste vi härbärgera dem av olika orsaker. Jag är tacksam över att försvarsmekanismerna fungerar och jag tar och får det jag behöver och kan ta hand om.

När min syster dog väntade jag Sofia. Då behövde både hon och min då 2-årige son mig. Jag släppte aldrig ut den sorg som jag då kände. Nu finns det utrymme för att släppa ut allt, sorgen att mista min mormor, min syster, min mamma och nu slutligen min pappa.

Det är personer som gett mig liv och tillhörighet.

Nu tackar jag dem som ger mig värme och som har en en förmåga att lyssna. Att finnas till för mig när jag vill berätta, prata och gråta.

Jag vill bara känna att det finns kärlek där ute…och det finns det. TACK!