Efter lunchkonversationen bestämde jag mig för att gå hem. Kanske hade jag redan bestämt det innan men det kändes ännu mer övertygat efter samtalet med diverse arbetskamrater.

Vi kom att tala om att vi får en ny skoldirektör som är ensamstående och 46 år. Samtalet fortsatte på spåret singelliv. Fortsättningen har inget med den nye direktören att göra.

"Alla vettiga människor lever redan i en relation. De som inte hittat någon har något problem, alkoholiserade eller allmänt ”störda”. Blir en man ”ledig” dröjer det inte länge förrän det finns en kvinna vid hans sida. De vettiga blir snabbt upptagna".

Är detta samhällets norm? Är detta en sanning? Hur kommer det sig att dessa värderingar är så allmängiltiga? Jag känner igen det och har hört det från många håll. Jag kan förstå att många stannar kvar i en dålig relation för att undvika denna press. Det gäller att vara stark när man går sina egna vägar och fattar beslut som går emot de ”normala”.  Är det mer normalt att stanna i en relation?  Du är väl normal lilla vän… Vem styr våra liv? Vid vilken ålder startar detta? När ska du ha hittat en partner för att inte uppfattas av omgivningen som "fel"? Vad är det mer vi gör för att passa in?

Alltså är jag alkoholiserad och allmänt störd. Eftersom jag lever ensam bör jag enligt detta samtal inte vara vettig.

JAG HATAR DETTA RESONEMANG

Det är inge fel på mig. Jag är en kompetent, trevlig kvinna som är fullt kapabel att både ge och ta emot kärlek. Jag har inga missbruksproblem och kräver inte mycket mer än kärlek. Är det för mycket begärt? Varför ska detta liv ge mig så många utmaningar? Eller är det så att leva?