Att förändra kräver mod.

Om man släpper ner en groda i hett vatten hoppar den därifrån. Men om man sätter ner grodan i kallt vatten i en kastrull på spisen och sedan sätter på värmen då kommer grodan att sitta kvar tills den dör.

Mina rutiner är min trygghet men de kittlar inte mitt liv. De vidgar inte mina utmaningar till lusten att lyckas eller misslyckas. Om jag utsätter mig för livet kan jag misslyckas. Men sanningen är den att det inte blir bättre. Precis som grodan kommer jag att koka i min tristessrika vardag och mina valmöjligheter gå upp i rök.

Vid förändring kan jag bränna mig. Kan det vara rädslan som ligger dold där bakom?

Filosofen och den andlige ledaren Krishnamutri sa en gång att det bara finns två känslor: kärlek och rädsla. Alla andra känslor växer fram ur detta grundläggande par.

Rädslan ligger så djupt inbäddad i våra kroppar att den är omöjlig att se. Därför kan jag prata och analysera tills jag blir blå i ansiktet men om rädslan pumpar i ådrorna hör den inte när förnuftet säger till den att försvinna. Min rädsla är att bli avvisad och övergiven. Och den känslan hänger intimt ihop med förlust av kärlek.  När man går emot stammen riskerar man att bli ensam. Den som går sin egen väg får sällan något stöd i början. Så de flesta tar det säkra före det osäkra – stannar kvar i tomma äktenskap, behåller jobbet man avskyr osv. Det är säkert och man är fortfarande en i stammen. Ensamhet är för många människor lika med döden. Att vara utan andra människors sällskap är ensamt, men för att bli en hel människa måste man också våga vara ensam. Jag stannade i mitt äktenskap i 18 år. Jag kan vara ensam med min rädsla och är inte rädd. Rädsla är en del av att vara människa.

Rörelser kan ge nycklar till hur jag får stopp på min egen dans med rädslan och de kan vara praktiska verktyg för att finna modiga alternativ. Jag mår bra av att träna. Jag mår bra av att dansa. Kroppen sätts i rörelse, musklerna får jobba och blodet syresätts. Slarvar jag med mitt rörelsebehov börjar kroppen känna smärta igen. Rygg, axlar, nacke, huvud och knä. Är det där min rädsla sitter?

Om möss lämnas kvar tillräckligt länge i en låda vägrar de till slut att komma ut. Gamla människor vill inte kliva ur gungstolen. Jag stannar allt för ofta innanför hemmets trygga väggar.

Nej, nu är det dags att gå utanför ramarna. Att prova något nytt varje dag, kanske något extra annorlunda en gång i månaden. Nu är det fantasi och mod som ska få utrymme.

Jag vill inte sluta mitt liv som grodan i kastrullen!

 

Cally

10 november 2009 10:06

Bra Susanne. Livet är alltför kort, våga, vinn! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för...

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?   Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall u...

Klockan 7:00 väcker mobilen mig! Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mil...

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri. Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedf...

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek. Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek...