Att förändra kräver mod.

Om man släpper ner en groda i hett vatten hoppar den därifrån. Men om man sätter ner grodan i kallt vatten i en kastrull på spisen och sedan sätter på värmen då kommer grodan att sitta kvar tills den dör.

Mina rutiner är min trygghet men de kittlar inte mitt liv. De vidgar inte mina utmaningar till lusten att lyckas eller misslyckas. Om jag utsätter mig för livet kan jag misslyckas. Men sanningen är den att det inte blir bättre. Precis som grodan kommer jag att koka i min tristessrika vardag och mina valmöjligheter gå upp i rök.

Vid förändring kan jag bränna mig. Kan det vara rädslan som ligger dold där bakom?

Filosofen och den andlige ledaren Krishnamutri sa en gång att det bara finns två känslor: kärlek och rädsla. Alla andra känslor växer fram ur detta grundläggande par.

Rädslan ligger så djupt inbäddad i våra kroppar att den är omöjlig att se. Därför kan jag prata och analysera tills jag blir blå i ansiktet men om rädslan pumpar i ådrorna hör den inte när förnuftet säger till den att försvinna. Min rädsla är att bli avvisad och övergiven. Och den känslan hänger intimt ihop med förlust av kärlek.  När man går emot stammen riskerar man att bli ensam. Den som går sin egen väg får sällan något stöd i början. Så de flesta tar det säkra före det osäkra – stannar kvar i tomma äktenskap, behåller jobbet man avskyr osv. Det är säkert och man är fortfarande en i stammen. Ensamhet är för många människor lika med döden. Att vara utan andra människors sällskap är ensamt, men för att bli en hel människa måste man också våga vara ensam. Jag stannade i mitt äktenskap i 18 år. Jag kan vara ensam med min rädsla och är inte rädd. Rädsla är en del av att vara människa.

Rörelser kan ge nycklar till hur jag får stopp på min egen dans med rädslan och de kan vara praktiska verktyg för att finna modiga alternativ. Jag mår bra av att träna. Jag mår bra av att dansa. Kroppen sätts i rörelse, musklerna får jobba och blodet syresätts. Slarvar jag med mitt rörelsebehov börjar kroppen känna smärta igen. Rygg, axlar, nacke, huvud och knä. Är det där min rädsla sitter?

Om möss lämnas kvar tillräckligt länge i en låda vägrar de till slut att komma ut. Gamla människor vill inte kliva ur gungstolen. Jag stannar allt för ofta innanför hemmets trygga väggar.

Nej, nu är det dags att gå utanför ramarna. Att prova något nytt varje dag, kanske något extra annorlunda en gång i månaden. Nu är det fantasi och mod som ska få utrymme.

Jag vill inte sluta mitt liv som grodan i kastrullen!