Prästen sa att nu är det du som är taket.

Är det en orsak till att sorgen är större? Om man nu kan mäta en sorg? Att vi kommer närmare vår egen död?

Jag känner inte så. Dessutom finns det ett stort stöd ovanför taket.

Jag saknar en person som funnits i hela mitt liv.  För mig är det det som gör att saknaden är stor. En person som stod mig känslomässigt nära.

Jag tror också att sorgen kan vara stor även om man är ung och förhoppningsvis har långt kvar till döden. Detta är ett ämne som egentligen inte ska diskuteras. Det finns ingen vinnare, ingen som har det rätta svaret. Ingen som är klok nog att sörja rätt. Jag tror det även handlar om hur vi hanterar våra känslor, kanske måste vi härbärgera dem av olika orsaker. Jag är tacksam över att försvarsmekanismerna fungerar och jag tar och får det jag behöver och kan ta hand om.

När min syster dog väntade jag Sofia. Då behövde både hon och min då 2-årige son mig. Jag släppte aldrig ut den sorg som jag då kände. Nu finns det utrymme för att släppa ut allt, sorgen att mista min mormor, min syster, min mamma och nu slutligen min pappa.

Det är personer som gett mig liv och tillhörighet.

Nu tackar jag dem som ger mig värme och som har en en förmåga att lyssna. Att finnas till för mig när jag vill berätta, prata och gråta.

Jag vill bara känna att det finns kärlek där ute…och det finns det. TACK!

Förr bar man sorgband. Det satt på jack- eller kappkragen. Hela familjen hade det när farmor lämnade jordelivet. Det var samtidigt en känsla av samhörighet. Mamma hade slöja och var helt klädd i svart när hennes pappa gick bort. Jag träffade aldrig min morfar.

Nu syns det inte utanpå. Men känslan är förmodligen densamma. Jag vill skrika och gråta ut för hela världen min sorg.

MIN ÄLSKADE PAPPA ÄR DÖD

Chocken har släppt efter en vecka, men sorgen är stor och stundtals mycket smärtsam. Det hjälps inte att tänka på att han var gammal. Jag vill alltid ha honom där och säga att du är den bästa pappan i hela världen. Vi hade en sån djup och nära kontakt.

Jag är glad över att vi återfann varandra efter livets irrgångar och att vi båda kunde acceptera och förlåta varandra för de ”fel” vi gjort. Det händer alla och vi gör så gott vi kan. Min pappa är BÄST!

Det finns så oändligt mycket mer att skriva om min pappa och min känsla men det får räcka just här och nu.

Livet tar alltid slut en dag, vi vet det. Pappa finns alltid kvar för mig och en dag kan vi återses.

JAG ÄLSKAR MIN PAPPA

Efter lunchkonversationen bestämde jag mig för att gå hem. Kanske hade jag redan bestämt det innan men det kändes ännu mer övertygat efter samtalet med diverse arbetskamrater.

Vi kom att tala om att vi får en ny skoldirektör som är ensamstående och 46 år. Samtalet fortsatte på spåret singelliv. Fortsättningen har inget med den nye direktören att göra.

"Alla vettiga människor lever redan i en relation. De som inte hittat någon har något problem, alkoholiserade eller allmänt ”störda”. Blir en man ”ledig” dröjer det inte länge förrän det finns en kvinna vid hans sida. De vettiga blir snabbt upptagna".

Är detta samhällets norm? Är detta en sanning? Hur kommer det sig att dessa värderingar är så allmängiltiga? Jag känner igen det och har hört det från många håll. Jag kan förstå att många stannar kvar i en dålig relation för att undvika denna press. Det gäller att vara stark när man går sina egna vägar och fattar beslut som går emot de ”normala”.  Är det mer normalt att stanna i en relation?  Du är väl normal lilla vän… Vem styr våra liv? Vid vilken ålder startar detta? När ska du ha hittat en partner för att inte uppfattas av omgivningen som "fel"? Vad är det mer vi gör för att passa in?

Alltså är jag alkoholiserad och allmänt störd. Eftersom jag lever ensam bör jag enligt detta samtal inte vara vettig.

JAG HATAR DETTA RESONEMANG

Det är inge fel på mig. Jag är en kompetent, trevlig kvinna som är fullt kapabel att både ge och ta emot kärlek. Jag har inga missbruksproblem och kräver inte mycket mer än kärlek. Är det för mycket begärt? Varför ska detta liv ge mig så många utmaningar? Eller är det så att leva? 

Att förändra kräver mod.

Om man släpper ner en groda i hett vatten hoppar den därifrån. Men om man sätter ner grodan i kallt vatten i en kastrull på spisen och sedan sätter på värmen då kommer grodan att sitta kvar tills den dör.

Mina rutiner är min trygghet men de kittlar inte mitt liv. De vidgar inte mina utmaningar till lusten att lyckas eller misslyckas. Om jag utsätter mig för livet kan jag misslyckas. Men sanningen är den att det inte blir bättre. Precis som grodan kommer jag att koka i min tristessrika vardag och mina valmöjligheter gå upp i rök.

Vid förändring kan jag bränna mig. Kan det vara rädslan som ligger dold där bakom?

Filosofen och den andlige ledaren Krishnamutri sa en gång att det bara finns två känslor: kärlek och rädsla. Alla andra känslor växer fram ur detta grundläggande par.

Rädslan ligger så djupt inbäddad i våra kroppar att den är omöjlig att se. Därför kan jag prata och analysera tills jag blir blå i ansiktet men om rädslan pumpar i ådrorna hör den inte när förnuftet säger till den att försvinna. Min rädsla är att bli avvisad och övergiven. Och den känslan hänger intimt ihop med förlust av kärlek.  När man går emot stammen riskerar man att bli ensam. Den som går sin egen väg får sällan något stöd i början. Så de flesta tar det säkra före det osäkra – stannar kvar i tomma äktenskap, behåller jobbet man avskyr osv. Det är säkert och man är fortfarande en i stammen. Ensamhet är för många människor lika med döden. Att vara utan andra människors sällskap är ensamt, men för att bli en hel människa måste man också våga vara ensam. Jag stannade i mitt äktenskap i 18 år. Jag kan vara ensam med min rädsla och är inte rädd. Rädsla är en del av att vara människa.

Rörelser kan ge nycklar till hur jag får stopp på min egen dans med rädslan och de kan vara praktiska verktyg för att finna modiga alternativ. Jag mår bra av att träna. Jag mår bra av att dansa. Kroppen sätts i rörelse, musklerna får jobba och blodet syresätts. Slarvar jag med mitt rörelsebehov börjar kroppen känna smärta igen. Rygg, axlar, nacke, huvud och knä. Är det där min rädsla sitter?

Om möss lämnas kvar tillräckligt länge i en låda vägrar de till slut att komma ut. Gamla människor vill inte kliva ur gungstolen. Jag stannar allt för ofta innanför hemmets trygga väggar.

Nej, nu är det dags att gå utanför ramarna. Att prova något nytt varje dag, kanske något extra annorlunda en gång i månaden. Nu är det fantasi och mod som ska få utrymme.

Jag vill inte sluta mitt liv som grodan i kastrullen!