Livets största trauma är födelsen. Vi minns kanske inte så mycket men kroppen minns.

Kanske är det detta trauma som gör oss till människor med livskraft? Vi möter problem och hinder i vårt liv olika.

Kan födseln få oss att möta hinder och motgångar på olika sätt beroende på hur vi blev förlösta? Att födas är verkligen ett sätt att möte ett hinder.

Jag har två barn, båda födda med kejsarsnitt. Den första föddes med ett akut snitt efter svåra och slitsamma värkar. Han hade aldrig fötts utan kejsarsnitt. Ingen av oss hade förmodligen överlevt utan kirurgiskt ingrepp. Den andre blev ett planerat snitt, inga värkar, ingen kamp att komma ut till världen.

Hur möter de och vi alla hinder i livet?

När mina barn var små, försökte jag få dem att hålla ordning i sina rum. Jag försökte även hålla ner på leksaker och prylar men med åren blev det ändå en hel del.

Kanske du har för många leksaker, sa jag en dag till dottern, tre år gammal. Du håller ju inte ordning, och leksakerna ligger slängda på golvet…  Om du inte städar så plockar vi undan leksakerna till förrådet.

Jaa!!! Det gör vi, får jag till svar.

Ok, vad gör jag nu? Jag var inte beredd på denna respons. Vi hjälps åt att plocka ner leksakerna. Den gladaste av oss tre är dottern. Med skratt och energi plockar hon undan allt som ska ner till förrådet. Till och med älsklingsdockan åker ut. Sonen blir förtvivlad och försöker på alla sätt att varna systern. Nej, du kan inte göra så här!!

Det var aldrig något problem för henne. Hon hittade andra sätt att leka och var lika lycklig som innan. Jag väntade på en reaktion och en längtan efter leksakerna men den kom aldrig. Hon var alltid lika lycklig.

Efter några veckor frågade jag henne om hon inte villa ha tillbaka sina saker. Det var inte så viktigt för henne… men kanske för mig? Vi tog upp de leksaker hon ville. Det var ett annorlunda sätt att möta ett problem – det var inget problem för henne.

Nu är det dags att ta itu med att rensa i extra rummet. Men det är svårt att kasta böcker… och prylar som man kanske behöver någon gång…gamla saker från min barndom och mitt föräldrahem. Nej! Nu är tiden mogen! Förlossningens tid är inne! Det är dags att rensa i röran. Det är dags att ta itu med mina hinder! På mitt sätt.

 

Lie

7 oktober 2009 07:04

Min mamma sa att jag började livet envist och blev därefter - jag ville inte komma ut. Jag låg nämligen fel, inte med sätesbjudning, utan bara vänd med fel sida av kroppen, så det blev nån slags bromsbjudning. Efter en lång förlossning och 40 graders feber på mamma, fick de ut mig med sugklocka.

Nog har jag varit envis... böjt mig för "övermakten" och de regler som jag ställdes inför ja, men inom mig... lika envis ändå.

Min dotter låg precis likadant och där behövdes det två dagar och ett akut kejsarsnitt för att få ut henne. Hade det varit på 1800-talet hade en av oss, eller båda strukit med. Jag har ofta tänkt på det och varit tacksam för att utvecklingen går framåt.

Envisheten då... Jo min dotter är precis lika envis som jag... om inte värre - hon slapp ju förnedringen att dras ut med sugklocka, hahaha

http://liesblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för...

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?   Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall u...

Klockan 7:00 väcker mobilen mig! Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mil...

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri. Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedf...

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek. Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek...