En gammal indianhövding satt och pratade med sin sonson. Han sörjde djupt en tragedi som inträffat i familjen.

”Jag känner att jag har två vargar som kämpar mot varandra i mitt hjärta. En av dem är våldsam, hatisk och hämndlysten. Den andra är kärleksfull, förlåtande och medkännande.”

Sonen frågade: ”Vilken varg kommer att vinna, farfar?”

”Den jag matar”

Jag hyser en stor beundran för Jane Rönnqvist, vars dotter Nathalie, mördades för sex år sedan av sin före detta pojkvän. Jane valde efter en lång och svår sorgeperiod, förlåta pojken som dödade hennes dotter. Det var det som gav henne ljus och ett hopp om en framtid. Hade hon inte valt förlåtelse hade hon inte varit där hon är idag, säger hon.  - Det låter kanske banalt, men det är samma sak på jobbet, eller var du än är; du väljer själv om du ska vara glad eller sur. Och frågan är vem är det som mår dåligt av att vara hatisk och bitter? Jo, det är ju jag själv.(Sundsvalls Nyheter nr 38)

Det finns människor som stannar i hat och sorg hela livet. Tänk vad viktigt det är att välja rätt. Jag kan inte sätta mig in i Janes situation och vill aldrig ens nudda vid tanken. Men, jag kan i det lilla göra kloka val i livet. Det kan vara fullt tillräckligt svårt för mig. Jag tror, precis som indianen att det vi matar det segrar!

Jag vet vad jag ska mata. Vet du?

Jag gillar kaffe!

Jag gillar att dricka kaffe ur min handgjorda, vackert dekorerade mugg.  

När jag druckit en kopp ställer jag muggen på diskbänken. Nästa gång jag ska ta en kopp ser jag ett mönster i botten av muggen i form av ett hjärta.

Att det händer en gång är en härlig tillfällighet men när det nästan alltid händer så är det ett härligt hjärtligt tecken.

Jag blir alltid så glad när jag tar koppen och upptäcker att hjärtat finns där.

Tänk att en mugg kan sprida en sådan kärlek och glädje i mitt liv.

Det är en magisk kärleksmugg!

Jag har varit ”hundledig” i helgen.

Den frigörande danskursen som jag planerat blev inställd. För få anmälningar. Det är en svår tid nu att dra folk ur sina gömmor. Eller så är det Sundsvall...

Jag har pysslat om mig själv på många olika sätt denna helg. Hälsat på en nyvunnen väninna, druckit te och pratat oavbrutet i tre timmar. Tänk att det finns så mycket outforskat där ute. Jag har dansat i min ensamhet, målat en tavla och varit på Ikea.

Jag var tvungen att ta en strid med katten under dansens slutskede. Han attackerade mig och högg mig i vristen. Varför? Nu blev det KAMP! Jag vann och kunde avsluta min dans. Han la sig snällt på stolen och tittade på.

Mathias ringde och berättade att jag tappat min mobil och att en snäll person tagit hand om den. Jag hade tappat den på Norra, förmodligen när jag var ute med Mitra i fredags morse. Jag hade inte saknat den men blev mycket glad när jag fick den tillbaka. Hur kunde den vara hel och fungera efter flera nätters fukt och rusk. Jag förstår inte det. Jag säger bara TACK!

Och sen var det min fina tavla som jag målat. Jag riktigt gillar den och den har fått en plats i mitt vardagsrum. Jag blir sååå glad. Faster Majes tavlor åkte bort och upp kom min! Det var länge sedan jag målade, var det på Öland för två år sedan? En del färger hade torkat så jag fick ta en tur till Clas Olsson.

Besöket på IKEA blev inte som jag hade planerat. Sängen som jag skulle köpa var slut och väntas inte åter förrän vecka 48. Nu får jag se hur jag löser detta till helgen när Sofia kommer. Finns det hjärterum så finns det stjärterum!

Sen ringer Daniel och ber att få ha Mitra en natt till! Härligt att Mitra har det så bra.

Nu blir det ett varmt bad och en god bok som får avsluta min härliga helg.

Livets största trauma är födelsen. Vi minns kanske inte så mycket men kroppen minns.

Kanske är det detta trauma som gör oss till människor med livskraft? Vi möter problem och hinder i vårt liv olika.

Kan födseln få oss att möta hinder och motgångar på olika sätt beroende på hur vi blev förlösta? Att födas är verkligen ett sätt att möte ett hinder.

Jag har två barn, båda födda med kejsarsnitt. Den första föddes med ett akut snitt efter svåra och slitsamma värkar. Han hade aldrig fötts utan kejsarsnitt. Ingen av oss hade förmodligen överlevt utan kirurgiskt ingrepp. Den andre blev ett planerat snitt, inga värkar, ingen kamp att komma ut till världen.

Hur möter de och vi alla hinder i livet?

När mina barn var små, försökte jag få dem att hålla ordning i sina rum. Jag försökte även hålla ner på leksaker och prylar men med åren blev det ändå en hel del.

Kanske du har för många leksaker, sa jag en dag till dottern, tre år gammal. Du håller ju inte ordning, och leksakerna ligger slängda på golvet…  Om du inte städar så plockar vi undan leksakerna till förrådet.

Jaa!!! Det gör vi, får jag till svar.

Ok, vad gör jag nu? Jag var inte beredd på denna respons. Vi hjälps åt att plocka ner leksakerna. Den gladaste av oss tre är dottern. Med skratt och energi plockar hon undan allt som ska ner till förrådet. Till och med älsklingsdockan åker ut. Sonen blir förtvivlad och försöker på alla sätt att varna systern. Nej, du kan inte göra så här!!

Det var aldrig något problem för henne. Hon hittade andra sätt att leka och var lika lycklig som innan. Jag väntade på en reaktion och en längtan efter leksakerna men den kom aldrig. Hon var alltid lika lycklig.

Efter några veckor frågade jag henne om hon inte villa ha tillbaka sina saker. Det var inte så viktigt för henne… men kanske för mig? Vi tog upp de leksaker hon ville. Det var ett annorlunda sätt att möta ett problem – det var inget problem för henne.

Nu är det dags att ta itu med att rensa i extra rummet. Men det är svårt att kasta böcker… och prylar som man kanske behöver någon gång…gamla saker från min barndom och mitt föräldrahem. Nej! Nu är tiden mogen! Förlossningens tid är inne! Det är dags att rensa i röran. Det är dags att ta itu med mina hinder! På mitt sätt.

Hade det varit idag, hade säkert min ett och ett halvt år äldre syster överlevt sin cancer.

Kerstin dog 1982, 31 år gammal.

Jag var mamma och för andra gången gravid. Jag väntade Sofia sista gången vi sågs.

Hon klappade på min mage och sa att det var en flicka. Jag lovade henne att alltid vara lycklig. Hennes ord och den stund då med henne finns kvar hos mig som ett mycket starkt ögonblick.

Vi hade inte så värst djup kontakt under uppväxten. Kanske vanligt bland syskon som är fullt upptagna att bygga sin egen identitet.

Vi var olika och jag var pappas flicka, den praktiska och naturvetenskapliga. Kerstin var mammas flicka, den sköra, intellektuella och språkbegåvade. Våra roller var tydliga och hade man då, som idag, tillåtit flerkönade namn hade jag även hetat Jan-Eric.

Jag saknar henne idag. Jag hade velat lära känna henne och följa hennes liv.

Underbart nog fick jag en till syster i vuxen ålder. En fantastisk gåva. Det hade varit de vuxnas hemlighet. Tänk, vad hade hänt om vi vuxit upp som tre systrar i familjen? Hur hade då våra liv sett ut? Alla gör vi våra val och jag är glad över att Cally gjorde valet, och hade modet, att ta kontakt med sin pappa som vuxen.

Det är verkligen något speciellt med att ha en familj, en släkt, syskon och barn.

Vi har mycket cancer i vår släkt. Jag är glad över att utvecklingen går framåt och att vi idag kan bota många fall av cancer.

Jag funderar mycket på orsak till sjukdomar. Vi ärver både gener och beteenden. Jag kan inte göra något åt mina gener men jag kan tänka på hur jag lever mitt liv och jag kan förändra mitt beteende.

Vi vet idag att tanken påverkar vår hälsa. Vi kan tänka oss sjuka och vi kan även tänka oss friska. Vi kan inte förändra vår barndom, eller våra tidigare liv, som förmodligen lagt en stor grund för våra blockeringar som i sin tur visar sig i sjukdomsbilder längre fram i livet. Vi kan göra något åt nuet för att skapa en bättre framtid.

Vad jag kan göra för att ändra mitt beteende är att förlåta mig själv och det som varit. Jag älskar barnet inom mig och tar hand om mig själv med kärlek.

Kärleksfullt förlåter jag och befriar mig från allt i det förflutna. Jag väljer att fylla min värld med glädje. Jag älskar och bejakar mig själv.

Låt oss alla göra det!