Vilken fröjd att åter få njuta av smakfulla svenska äpplen.

Där jag växte upp fanns det äpplen i överflöd. Jag förstod då inte hur rika vi var. Vi åt äpplen ända in i januari. Till jul smyckade vi en ljusstake med äpplen och på nyårsdagen kom mamma in och väckte oss med ett äpple som vi absolut skulle åtminstone ta ett bett av på det nya året. Vi åt äppel-sockerkaka, drack hemgjord vinbärssaft och hade alltid äppelmos till passande mat.

Det var Gyllenkroks astrakan som hade kort hållbarhet. Sen kom Signe Tillisch, Cox Pomona, Rossvik, Oranier och Södermanlands landskapsäpple Åkerö.

Kerstin och jag trivdes bäst i Gyllenkroks astrakanen. Vi hade varsin klyka där vi tillbringade mycket tid. Vi lekte, skickade meddelande till varandra med hjälp av en linbana med en tändsticksask som korg.  Oranieträdet var stort och svårklättrat. Jag ramlade en gång ordentligt och tappade andan. Efter det höll jag mig till det lite lägre träden. Men…jag klättrade upp i den stora granen i lekparken. Högt uppe i dess topp svajade det mycket, men jag kom högst av alla!

Jag plockade Oranierna första veckan i oktober. De tålde kylan rätt bra så vi försökte dra ut på plockningen så mycket som möjligt. Vi förvarade äpplena i korgar insvepta i granris och tidningspapper. När kylan blev för stark flyttade vi dem till matkällaren.

Nu saknar jag resan till Östertälje i oktober och hoppas att de nya ägarna tar väl hand om trädgårdens skatt.

Jag betalar 22:90 för svenska äpplen trots att de Argentinska kostar 16:90.

Jag blundar, andas in doften och minner mig tillbaka till min barndoms trädgård.

 

Annelise

8 september 2009 17:04

Åhh, vad härligt det låter.....

 

8 september 2009 17:21

Jag känner doften av härliga äpplen när jag läser.........
äntligen har jag hittat till din blogg
Ewa

 

Lie

8 september 2009 23:07

Mmmm... äpplen... Jag älskar äpplen...
Vi hade inga äppelträd och jag kan inga sorter, men grannen hade en liten äppellund, som vi fick äpplen ifrån.

Glasäpplen med både syra och sötma!
Jag kan känna doften ur minnet :-)

 

Cally

11 september 2009 10:22

Låter härligt. Den som ändå hade varit med i de träden.....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för...

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?   Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall u...

Klockan 7:00 väcker mobilen mig! Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mil...

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri. Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedf...

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek. Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek...