Eftersom jag inte har den positiva och nära samhörigheten med en partner kompenserar jag min känslomässiga isolering med något för att tränga undan, tränga bort, överleva.

I dag har jag varit duktig på arbetet, tränat på gym, promenerat med Mitra, köpt "hundsäng" till katten, lagat nyttig mat och diskat.

Vad är det som är meningen med mitt liv?

Att höra känslomässigt samman med någon, eller att sköta vardagens rutiner? En rutin är (enligt Norsedts ordbok) skicklighet som uppkommit genom erfarenhet i fråga om arbete eller dyligt. Min tolkning blir då, skicklighet att leva mitt liv!

Båda dessa fungerar som ett skydd mot allt ont, fast kanske på olika sätt.

Jag är bra på att sköta vardagens rutiner perfekt! Jag har starka känslomässiga band till mina "ungar" och några vänner. Det är för mig ett skydd mot ensamheten och den känslomässiga isoleringen.

Jag är otroligt tacksam över att jag trots min stundtals starka ensamhetskänsla klarar av att leva ett så bra och innehållsrikt liv som jag gör.

Jag kanske har en balans mellan vad jag gör, vill och tror på. Det är kanske det som håller mig ovanför vattenytan.

Tack för livet eller jag vill tacka livet.

Charli i sin nya "hundsäng".

 

Lie

22 augusti 2009 10:42

Ja... vad ska man säga...?
Att the answer lies within, kanske? ;-)

Jag funderar på vart innehållet har tagit vägen, så att livet känns som en rutin? Frigörande dansen, psykosyntesen, healingen och en massa annat, som du lärt dig men tydligen inte praktiserar nu? För innehållet i ens liv är ju inte beroende av andra, utan det blir ju vad man själv gör det till... men det är ju ingen nyhet.

KRAM på dig mitt i dina rutiner, som jag tycker verkar vara betydligt mer innehållsrika och trevliga, än för den ensamstående mamma, i storstaden, 6 trappor upp i en 38 kvm lägenhet med 7500:- i hyra och med knarkare i korridoren, som jag har en nära relation till...

http://liesblogg.bloggagratis.se

 

Jag

22 augusti 2009 15:33

Bakom all känsla finns denna klokhet och vetskap om hur bra jag har det egentligen.

Jag gör kloka val och jag har balans mellan det jag tror på och vill, men ibland tillåter jag mina känslor komma fram. Vi vill väl alla oavsett hur vi lever ha någon att älska. Det är ju i en relation vi utvecklas. Tack för at du är min vän.

 

Annelise

23 augusti 2009 16:02

Ja, på något konstigt vis är det alltid något som fattas fast man har "allt" och då menar jag inte materiellt...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har inte velat stänga ner min blogg. Kanske precis därför att jag vill fortsätta att skriva igen. Nu ger jag mig själv den plats och tid igen som ett bloggande behöver. Finns många stunder som behöver sällskap och skrivandet är en stor sällskap...för...

Inte visste jag att jag hade en sådan bindning till en bok!! Jag har verkligen fått känna på separationsångest! Hur kan en bok ge mig denna starka känsla?   Jag trodde att jag var fri och hade lätt att släppa den materiella världen, i alla fall u...

Klockan 7:00 väcker mobilen mig! Det gäller att vara så tidigt i backen som möjligt. Transporterna till att äntligen få sätta skidan i snön och glida nedför pisten, tar sin tid. Underbara backar, ljuvligt väder med sol och minusgrader och många mil...

Nu åker vi till Österrike! Med 641 km pister, 167 liftar och skidlängd upp till 3 250 meter över havet! Här finns Österrikes brantaste preparerade pist med 78% lutning, Harakiri. Jag återkommer vecka 11 och berättar vilka av oss som tog oss nedf...

Ponera att det är så! Att det finns två ursprungskänslor, rädsla och kärlek. Är det inte då vår rädsla vi ska jobba med? Om vi får fatt i våra rädslor ökar kärleken då? Hur kan man visa kärlek? Hur kan man visa rädsla och vem avgör om det är kärlek...