Det var inte meningen (eller var det det?) att jag skulle bli ensam ansvarig hundägare när Mitra för nio år sedan blev vår valp. Vi skulle alla hjälpas åt. Kanske var det ett försök att hålla ihop den falska familjeidyllen?

Jag har alltid gillat hundar. Vi hade en schäfer när jag var tonåring. Mamma var egentligen rädd för hundar men om hon fick välja ut en i kullen så gick hon motvilligt med på det. Efterråt skyllde de på oss barn att det var vi som tjatat. Vilka barn tjatar int på husdjur?

Det blev den som var räddast och såg snällast ut. Hon förblev rädd och snäll.

Våra behov påverker våra val

Nu sitter jag här trots allt med en hund. Vad ska jag nu lära mig av detta val? I Solögas bok läser jag om hunden:

"Släpp in vänskapen i ditt liv och låt ditt hjärta tala. Öppna ditt hjärta för omvärlden. Din gåva är goda relationer med omvärlden."

Vilken omvärld möter jag på promenaderna i motionsspåret? Är det där goda relationer ska knytas?

När irritationen över mina val har lagt sig funderar jag...

Kanske är det trots allt så att jag mår underbart när jag vandrar i skogen med Mitra?

Kanske är det trots allt så att jag mår underbart när jag lyssnar på fåglarnas kvitter, när vinden nyper mig i kinden eller när regnet strilar nerför mitt ansikte?

Kanske är det trots allt så att jag mår underbart när jag långsmat insuper hennes doft och säger godnatt?

Hur kunde det bara bli så att jag efter morgonens promenad i regn och rusk mötte Anna som ropade  - Kom och grilla med oss på lördag!

Hur kunde det bara bli så att telefonen ringde när jag precis torkat Mitras blöta kropp och Ewa säger - Kom ut till mig i stugan på fredag. Jag vill visa dig Rotsidan!

Tack Mitra! Jag släpper in vänskapen i mitt liv och låter hjärtat tala.

//Susanne

När min pappa var liten lärde han sig att pricka grannens katt med slangbella.

Kanske var det en orsak till att jag aldrig inbegrep katter i mitt liv? Det tog hela 50 år innan lusten att skaffa katt bara omfamnade mig. Tog det så lång tid för mig att bejaka mig själv och min kvinnlighet? Jag har nog alltid varit mer bekväm med min manliga sida men nu var det något som kallade. En längtan att bli hel.

Älska dig själv och sätt dig själv främst. Utan rädslor är du fri att njuta allt som livet ger dig. Stärk din relation med dig själv. Din gåva är att njuta av livet...

Katt ur boken "Djurens språk" av Solöga ISBN 91-631-1946-3 www.mittenavvarlden.com

Charli är "Kungen", en katt som verkligen tar plats. Han talar tydligt om vad han vill och inte vill.

Efter min skilsmässa 2004 delade vi på katt och hund (lite som katt och hund...). Det var då ett självklart val. Eftersom jag tidigare gått kurser i att tala med djur och lyckats rätt bra med hunden tog jag kontakt med djurkommunikatör Anne Allonen från Ljungaverk. Jag fick då ett och annat bekräftat. Med tiden har det gått bättre att tyda hans signaler och detta har skett parallellt med min egen utveckling och min förmåga att älska mig själv.

Nu har jag en långhårig, slickande, kurrande skogis vid min sida varje natt. Han är stolt och  vet att han är älskad. // Susanne

Det känns lite pirrigt att för första gången skriva på sin blogg. Alla bloggar...inte du mamma...det kan du inte...det är inte din grej...osv.

Jag vill och viljan är starkare än alla varnande råd. Jag vill öppna musslan för världen och våga visa vem jag är och vad som är viktigt i mitt liv. Jag älskar att skriva och fundera i ord. Jag är jag och vill leva här och nu.

Jag kommer tillbaka...

//Susanne